Till det glömda Sveriges och den enskilda människans försvar

Jag tänker på den oändligt sorgsne pojke, mobbad och utfrusen, hotad och retad, som hukar gömd, ensam och tyst, i en vrå av skolgården i hopp om att ingen av plågoandarna ska upptäcka honom.

Jag tänker på honom som tidigt i livet får lära känna ensamheten och övergivenheten i bröstet. Som andra förnedrat och trakasserat. Som väntar och väntar på att någon i vuxenvärlden till slut ska våga se förföljelsen, erkänna vad som sker, börja hjälpa till, ta ställning, ta sitt förbannade ansvar, bortom flosklerna, konsulternas temadagar och pärmarna med fina värderingsdokument.

Jag tänker på honom som anar, att om han berättar högt hur det är, kommer de att bli irriterade på honom för att han stör.

***

Jag tänker på kvinnan, utan kontakter och starka organisationer i ryggen, maktlös och värnlös med en osäker framtid på arbetsplatsen, en hopplös privatekonomi och en sargad familj. Jag tänker på henne som ingen talar med, ingen bjuder in och ingen tycks se överhuvudtaget, utom när hon begår ett misstag eller något blir fel. Som aldrig får ett tack, aldrig en bekräftelse, aldrig får en tumme upp, aldrig får ett personaltal, aldrig får höra att hon behövs.

***

Jag tänker på mannen som förtvivlat försöker gömma sina depressioner och sin psykiska ohälsa, sin otroliga bräcklighet och sårbarhet i vissa stunder, sitt inre mörker, dagarna av total likgiltighet och tomhet, från en samtid, från ett arbetslag, från en kompiskrets, där glada selfies, frodiga middagar och hurtfriska poster definierar det goda livet.

***

Jag tänker på flickan som till skillnad från sina bröder inte får leva sitt liv och uttrycka sin personlighet fritt, inte får utöva sina intressen, inte får träffa vilka kompisar hon vill, inte får klä sig som hon vill, inte får älska, säga och tro på vad hon önskar.

Jag tänker på henne som tvingas till underkastelse och maktlöshet av självutnämnda religiösa, patriarker i omgivningen och kvarteret, utan att det självgoda, självbelåtna svenska samhället – upptaget med andra, bekvämare strider – ingriper till försvar av hennes mänskliga rättigheter.

***

Jag tänker på den unga queerpersonen, modig, vacker och fantastisk, som mitt i det förment toleranta 2018 fortfarande kan stöta på fördomar och hat ur historiens skräphögar.

***

Jag tänker på henne utan det kända namnet, men med det starka intresset och de djupa kunskaperna som vill börja delta i diskussioner på nätets forum, men som efter veckor av sexistiska hat, hot och förföljelser tvingas logga ur och fly.

***

Jag tänker på honom som kom ensam till Sverige som flykting, med ett obarmhärtigt livs lidande och ångest att bära, han med traumat, som börjar lära sig det nya språket, gå i skolan, förstå ett komplicerat samhälle, följa alla råd, som med alla krafter anstränger sig, mitt i ett inre kaos, för att göra rätt och komma framåt.

Som börjar drömma om en utbildning, ett jobb, en chans att få vara med i livet, men som ändå, varje dag, trots alla ansträngningar, möts av fientliga blickar och tystnad, främlingsfientliga gliringar, rasistiska tillrop och en ständig misstro från dem som ger honom skulden för handlingar andra har begått.

Jag tänker på honom som anar att han aldrig riktigt kommer att få en ärlig chans att fullt ut bli en del av samhällsgemenskapen, för att han har fel bakgrund, fel namn, fel utseende, fel öde.

Jag tänker på dem som aldrig fick komma hit.

***

Jag tänker på dem som hamnade snett som unga, begick brott och nu söker nytt fotfäste efter sina avtjänade straff, men inte tillåts växa ut ur sitt förflutna.

Jag tänker på missbrukarna som inte kan berätta om några lyckliga slut.

Jag tänker på dem som halkat mellan stolarna i välfärdssystemen, de sjukskrivna som tappats bort, de som förtvivlar med smärtor i vårdköerna, de som inte når fram till service och stöd.

***

Jag tänker – jo det gör jag också, för om vi inte håller en dörr på glänt tillbaka även för dem, för deras andra chans, så är ju allt snart förlorat – på dem från trasiga hem, med jobbiga skolår bakom sig, utan framtidsutsikter, uppväxta på orter som sett mycket gå förlorat, som aldrig blivit sedda, aldrig fått vara hjältar.

De som ingen någonsin från de trygga, stabila, tvärsäkra etablissemangen ägnat ett uppskattande, offentligt ord, och som för första gången istället hittar en gemenskap, en förståelse och en lyhördhet, i gruppen med extrema och aggressiva politiska åsikter, och som inte kan stå emot lusten att söka mer av den bekräftelsen.

***

Jag tänker på den lokala småföretagaren som jobbar 14 timmar om dygnet, året om, utan semester, trygghet eller säkerhet, utan marginaler, för att få verksamheten att gå runt och kunna behålla sin personal. Jag tänker på henne som ständigt utsätts för nya byråkratiska pålagor, som lever i rädsla för att gå vilse i regelverken och som ändå misstänkliggörs.

***

Jag tänker på småbonden i norr som ser hela sitt familjearv, hela sin livsinsats, hotad varje år, som håller ett landskap i gång, som lever och dör med jorden, djuren, skogen och de förnyelsebara kretsloppen, men som ändå får höra gång på gång att han är ett subventionerat särintresse, ett klimatproblem, en djurplågare, en belastning.

***

Jag tänker på alla egensinniga, fritänkande, nyfikna, experimenterade, överraskande, godhjärtade människor som oavbrutet och mot sin vilja klumpas ihop i olika kollektiva identiteter, stämplas med fördomar och etiketter.

Alla kämpande människor som tillskrivs och avkrävs åsikter och egenskaper av auktoritära identitetspoliser på höger- och vänsterkanten i debatten. Som uppmanas solidarisera sig med vissa och separera sig från andra grupper – nationen, könet, hudfärgen, etniciteten, religionen, läggningen.

De många som långt från mediernas strålkastarljus utsätts för kollektivisternas värsta, totalitära nedlåtenhet. Som hela tiden tvingas skydda sig från grupptrycket, hela tiden måste värna rätten att själv välja en egen identitet, egna uttryck och egna nätverk

***

Jag tänker, när jag går och röstar den här gången, på de många som kämpar med svåra situationer i livet, men står utan ensidiga särintressen, dryga pampar, cyniska maktpartier, stora bolag, rika organisationer, inflytelserika nätverk, samordnade drev eller narcissistiska kändisar bakom sig.

Det skulle gå att fylla hela tidningen med en lista över dem alla. De värnlösa och utsatta i debattens skuggor.

Jag tänker på dem som fortfarande på 2000-talet tillhör det glömda Sverige.

För det finns ett stort, glömt Sverige, mitt ibland oss, även i dag. Ett Sverige som bär sina sorger, sina insatser och sina drömmar, i tystnad och ensamhet.

Första steget mot ett bättre samhälle, är nästan alltid att börja se de glömda.

***

Och när det andra blivit sagt, allt det där om ekonomin, miljön, företagandet, välfärden, skolan, rättsstaten, landsbygden, försvaret, internationalismen och utrikespolitiken. När det och mycket mer blivit sagt, återvänder jag för min del, till det som en gång i tonåren fick mig att börja delta i samhällsdebatten, till hjärtat av min liberala övertygelse:

Att allting, alla former av demokrati, av utveckling, av fantasi och skapande, av kultur och kreativitet, av gemenskap och samvaro, av sammanhållning och solidaritet, av mångfald och tolerans, måste börja med den enskilda människans friheter och rättigheter.

Att alla först och främst blir sedda och bedömda som individer, i lycka som sorg, i framgång som motgång, vid födsel och vid flykt för livet, vid första mötet och vid sista avskedet.

Och att alla får sin personliga integritet respekterad på samma, universella villkor som FN:s deklaration från 1948 slog fast.

Där börjar friheten och jämlikheten. Där finns chansen till en gemenskap i mångfald och en mångfald i gemenskap.

Så kan gränserna bli färre. Så kan kampen mot rasism, främlingsfientlighet, sexism, fördomar och alla former av förtryck inledas på allvar.

***

Tar ett samhälle sin utgångspunkt i något annat, formulerar det ursäkter för att avskaffa de individuella mänskliga rättigheterna, kommer det förr eller senare att sluta i ett totalitärt system. Med våldsamma konflikter, djup fattigdom och extrema övergrepp.

Om en likriktad kollektiv identitet anses väga tyngre än den enskildes fria liv, läggning och drömmar.

Om människor med grova måttstockar stämplas, definieras och delas upp utifrån sådant som kön, hudfärg, sexuell läggning, hemmiljö eller bakgrund – oavsett om det sker i hatforum på nätet eller i identitetspolitikens akademiska, mediala eller kulturella finrum.

Om människors individuella rättigheter anses vara relativa, beroende på kultur, religion eller region.

Om hat, mobbning och trakasserier anses vara rättfärdig kamp, fin kultur och god humor så länge angreppen riktar sig mot motståndare, bara drabbar “de andra”.

Om solidariteten med någon som hamnat i olycka, nöd, sjukdom eller ensamhet beror på huruvida offret har rätt identitet, hör till rätt nätverk på rätt sida en gräns.

Om ett ändamål eller slutmål anses helga medel på vägen.

Allt det är början på slutet för den liberala demokratin och det öppna samhället. Här har många skäl till eftertanke och självkritik just nu.

***

Vilken nåd det hade varit om det svenska valet 2018 hade kunnat ske utan ett sådant hot i bakgrunden. Men så är det inte.

Det kraftsamlas mot den liberala demokratin, från flera olika håll. Det dröms auktoritära, totalitära drömmar på nytt.

Just därför har liberalismen som utgångspunkt och vägledning – liberalismen i vid mening, innefattande flera olika partiers traditioner i Sverige – sällan känts så betydelsefull som på söndag. I den andan kommer jag att rösta.