Sök samarbete över blockgränsen
När månader av spekulationer på tomgång äntligen ersätts av konkreta valresultat, när tjattret från förkvällens vakor om tidiga prognoser övergår i nattens och de räknade rösternas allvar, gäller det att behålla perspektiven.
Vad har hänt sedan förra valet? Hur har styrkeförhållanden förskjutits under mandatperioden?
Det är inte med tillfälliga opinionsmätningar dagarna före valet, utan med tidigare valresultat, som partiernas siffror ska jämföras. Se de stora dragen, fastna inte i de små detaljerna.
Riksdagsvalet 2018 innebär några stora och ett antal mindre rörelser, som tillsammans skapar en mycket krånglig parlamentarisk situation, och ett dystert läge i svensk politik för alla som tror på det öppna, liberala samhället.
En snabb blick på resultatet visar att Socialdemokraterna och moderaterna går tydligt bakåt, samtidigt som sverigedemokraterna går kraftigt framåt.
Bland de mindre partierna ökar centerpartiet, vänsterpartiet och kristdemokraterna sina mandat, medan liberalerna står still och miljöpartiet bara med knapp marginal klarar sig kvar i riksdagen.
Ytterkanterna i riksdagen har nu stärkts, ett främlingsfientligt parti är nära att bli näst störst och möjligheterna till samarbete i mitten har försvagats.
Slutsatsen av detta måste bli att inget av de traditionella regeringsalternativen fått något mandat att bilda regering.
De rödgröna partierna, om man överhuvudtaget kan klumpa ihop dem, tappar sammantaget stöd jämfört med 2014. Och för koalitionen mellan socialdemokrater och miljöpartister innebär valet en ännu större motgång. Båda förlorar många mandat. Inte ens en tredjedel av väljarna har röstat på något av de sittande regeringspartierna. Att Stefan Löfvens ministär måste avgå i det här läget är en demokratisk självklarhet.
Men för allianspartierna är situationen inte mycket bättre. Även om de sammanlagt går framåt, moderaterna förblir näst största parti och både centerpartiet och kristdemokraterna ökar, är de – i skrivande stund – trots det tillsammans inte större än S, Mp och V.
Det här valresultatet gör inte alliansen till något rimligt regeringsunderlag. Ulf Kristersson kan lika lite som Stefan Löfven hävda att han är en naturlig regeringsbildare.
Samtidigt är det viktigt att inte låta sig avtrubbas eller resignera inför det faktum att ett främlingsfientligt parti nu har över 17 procent av rösterna. Även om framgången för sverigedemokraterna var väntad, och kanske till och med blev mindre än vad som hade kunnat befaras på förhand, har partiet på bara ett par mandatperioder mer än tredubblats.
De övriga partiernas försök att upprätthålla den gamla blockpolitiken som om Sd inte fanns, samtidigt som både regeringen och delar av alliansen anpassat sakpolitik och retorik på flera centrala områden till tidigare Sd-krav, har bara lett till att de antiliberala strömningarna vuxit ytterligare i styrka.
Sverige har nu, likt ett antal andra europeiska länder, ett stort främlingsfientligt parti i riksdagen som fortsätter att växa från val till val, med allt vad det betyder i form av normalisering, större resurser, möjligheter till nyrekrytering och ökat genomslag.
De övriga partiernas strategier för att bromsa den utvecklingen, inom ramen för den gamla blockpolitiken, har misslyckats kapitalt.
Det är dags att bryta det mönstret och inleda en ny epok i svensk inrikespolitik, i insikt om det hot som sverigedemokraternas ökande makt innebär och i erkännande av att den gamla blockpolitiken inte längre har varken svar eller trovärdighet kvar.
Nu står Sverige inför en av de mest komplicerade regeringsbildningarna i modern tid. Ge blocköverskridande samtal gott om tid i det här läget, ge dem chansen och gå in i dem med en konstruktiv attityd. Ännu finns den stora riksdagsmajoriteten att hitta i spannet mellan socialdemokraterna och moderaterna.
Det finns inget rimligt skäl, varken parlamentariskt eller sakpolitisk, att inte söka nästa regeringsunderlag någon annanstans.
Det vore ett historiskt misstag att fortsätta hållningen från de två senaste mandatperioderna, att de traditionella, sargade blocken ska upprätthållas till varje pris, trots att det gör inrikespolitiken hämmad, kortsiktig och destruktiv på ett sätt som enbart gynnar populistiska krafter. Sverigedemokraterna bör hållas borta från både direkt och indirekt inflytande över regeringspolitiken.
Ett samarbete mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna är variant som åtminstone borde diskuteras de kommande veckorna, under förutsättning att socialdemokraterna är beredda att visa en gnutta mer ödmjukhet efter sin valförlust än man gjort under valrörelsen slutskede. Börja där. Det skulle kunna innebära ett genombrott, inte okomplicerat eller konfliktfritt, men ett genombrott.
Om Ulf Kristersson och moderaterna vill söka bilda regering i någon form, bör även det i så fall ske med utgångspunkten att sverigedemokraterna inte ska räknas in i regeringsunderlaget, inte som stödparti och inte som förhandlingspart, utan att nästa regering ska vila på kontakter över blockgränsen. Lås inte positionerna direkt.
***
Låt inte spänningen och dramat kring ett jämt mandatläge och en in i det sista oklar utgång skymma sikten för det stora och allvarliga: att svensk politik är på väg att fastna i ett läge där extrema krafter skaffar sig vetorätt och vågmästarroll, att gränserna förskjuts i auktoritär och antiliberal riktning och att kraften till reformpolitik på liberal och grön grund försvagas.
Samla till motstånd nu, våga tänka nytt och ge andra typer av samarbeten chansen.
Kanske är medborgarperspektivet det allra viktigaste att börja med. Delar ni oron för vad det här valresultatet innebär: engagera er de kommande fyra åren, gå med i partier, aktivera föreningar, läs på, var seriösa, ta diskussioner på ett djupare och uthålligare sätt i era omgivningar. Det öppna samhället hålls vid liv underifrån eller inte alls.
Parlamentariskt finns det inga perfekta eller enkla lösningar i första skedet. Att en majoritetsregering ska kunna tillträda verkar i skrivande stund uteslutet.
Men mot bakgrund av den allvarliga utveckling som pågår, i Sverige som i övriga västvärlden, borde det här vara en slutgiltig väckarklocka för de partier, och de medborgare, som på allvar vill stå längst fram i försvaret av den liberala demokratin och det öppna samhället.
Det här är en kraftmätning som kommer att pågå i decennier framåt mellan olika idétraditioner. Den har bara börjat.
Tappa inte modet nu, få inte panik. Sök i stället de möjligheter som ännu finns att skapa konstruktiva motkrafter genom demokratiska, ansvarstagande, seriösa allianser och initiativ. I riksdagen bör de sökas och tas över blockgränsen.
