Valresultatet ställer partierna inför ett mognadsprov
Befria svensk politik från det kortsiktiga spel som nu, med ett slags hopplös automatik, ser ut att ta sin början. Våga föra prestigelösa samtal över blockgränsen, känn ett historiskt ögonblick närma sig, snegla åtminstone ett par dagar bortom gamla låsningar. Det skriver jag i den här krönikan.
”Dagens uniform är tålamodet”, står det i en av Ingeborg Bachmanns finaste dikter (här några rader ur den i privat översättning): ”utmärkelsen hoppets eländiga/ stjärna över hjärtat./ Den tilldelas,/ när inget längre händer,/ när trumelden tystnar,/ när fienden har blivit osynlig/ och den eviga rustningens skugga/ täcker himlen. /Den tilldelas/ för rymningen från fanan/ för tapperheten inför vännen/ för avslöjandet av ovärdiga hemligheter/ och nekandet/ av varje kommando.”
***
Herbert Tingsten, som i de sista årens tankeböcker blev som naknast och lät sin rustning falla utan prestige, fångade i ”När skymningen faller på” (1970) några av de centrala dragen hos 1930-talets nazism och fascism. Föraktet som rådde inom dessa rörelser för ”den tröga demokratin” och den glödande tro de hade på ”handlingen, konflikten, omstörtningen”.
Att med vrål”, konstaterar Tingsten, ”hindra en motståndare att tala, att med stöveltramp avbryta en föreläsning var lika karaktäristiskt som det heroiska svamlet. ”Åskådningen” – några tiotal till slagord nedbantade ideologiska formuleringar – kunde bevaras i sin enkla renhet endast genom intolerans, vägran att läsa, lyssna och debattera i allvar och heder.”
Föraktet, skulle man kanske säga med en dagsaktuell anspelning på vår tids olika antiliberaler, gällde alltså det tålmodiga ”demokratiska samtalet”. Det som alltid irriterar och stör de redan tvärsäkra och självrättfärdiga, med nyanser, tvivel och motfrågor.
Men Tingsten skrev också i ”Flyktförsök” ett år senare om risken för ett annat slags deformation inom ramarna för den kompromissfyllda partipolitikens vardag, där den egna gruppen eftergifter skönmålas som nödvändiga, medan andras fördöms som oförlåtliga: ”Då den egna visionen krymper eller bleknar, blir fördömandet av de andra mera nödvändigt och mera hämningslöst (…) Sakta träder makten i stället för målet, den blir målet, och när den nås, sitter man där med tomma händer, som dock snabbt blir sysselsatta med förvaltning och detaljer.”
Konsten i en politisk gärning blir därför att bevara ett fundament av idéer och principer intakt, att inte deformeras, att inte hänge sig åt smutsiga metoder, att inte låta makten bli målet och klamra sig kvar vid den till varje pris, att i avgörande lägen vara beredd att säga, både till sig själv och till omgivningen: ”hit men inte längre!”.
Men att samtidigt, i en lugnare vardag, använda värderingarna som utgångspunkt för demokratiska samtal och samarbeten med andra. I öppenhet för att även andra kan ha viktiga erfarenheter, vettiga förslag, anständiga prioriteringar och rimliga utgångspunkter.
Vem har sagt att det ska vara lätt?
Ändå är det nödvändigt. Det är nödvändigt att svensk inrikespolitik, de partier som verkar i den breda mitten och tillsammans bär upp den liberala demokratins arv och det svenska folkrörelsesamhällets bästa traditioner, lyckas med balansgången kommande veckor.
De som förlorat – stort dessutom – bör först och främst erkänna det och avgå från makten, och sedan närma sig diskussionerna om nya regeringsunderlag med ett grundmått av hederlighet och ödmjukhet.
Med en dryg, självupptagen, maktgirig attityd, efter en valrörelse full av fula grepp och smuts som inte lär se vackra ut i historieböckerna, kommer det gå snabbt att förlora resten av trovärdighet i alla andras ögon än de in till slutet lojala partimegafonerna.
Men de som inte vunnit bör å sin sida erkänna det och inte låtsas som om de fått ett uppdrag att bilda en regering utan förankring i valresultatet och utan koppling till besked som getts under valrörelsen.
Befria svensk politik från det kortsiktiga spel som nu, med ett slags hopplös automatik, ser ut att ta sin början. Våga föra prestigelösa samtal över blockgränsen, känn ett historiskt ögonblick närma sig, snegla åtminstone ett par dagar bortom gamla låsningar.
Om det betyder något färre ihåliga, hycklande presskonferenser, och något fler vuxna samtal bakom kulisserna, är nog många medborgare beredda att avstå från dokusåpa-utspel och gnabbande rubriker, till förmån för en konstruktiv, mogen lösning av regeringsfrågan inför kommande mandatperiod.
***
Läs även valnattens krönika:
