Eva Nyberg i Gafsele kunde konsten att binda en rotkorg
Den där med mattorna är en dråplig, tänkvärd scen i Stig Claessons ”Vem Älskar Yngve Frej” – fortsatt relevant i svensk samhällsdebatt trots att den kom ut för ett halvt århundrade sedan. Fyra semestrande besökare, stadsbor, dyker upp på Bråten hos skomakare Gustafsson, Elna, Eriksson och Öman, och får veta att småbrukaren Eriksson har sin hustrus gamla vävda trasmattor lagrade upp på en vind.
Semesterbesökarna blir alldeles till sig. En av dem noterar att det ligger moderna plastmattor i köket hos Eriksson och undrar om ”inte charmen försvunnit ändå. Nya plastmattor ”kan väl i alla fall inte ersätta dom gamla gedigna hederliga.”
Men Eriksson ser det från den praktiska, inte nostalgiska, sidan. Han konstaterar att plastmattor är lätta att hålla rena.
Att skrubba trasmattor däremot ”är ett helvete. Dom här plastmattorna behöver man bara skölja lite.”
Trasmattorna hämtas fram ändå, och rullas ut i gräset. Besökarna betraktar dem med allvar och vördnad, i en känsla av historia och tradition, och frågar igen:
”Och ni har imiterade trasmattor i plast. Det kan väl aldrig bli samma sak.
Åjo, sa Eriksson, nog blir det samma sak.”
Skomakare Gustafsson som anslutit, försöker även han förklara att plastmattorna är enklare att hålla snygga. Trasmattor, berättar han, måste såpskrubbas i kallt vatten nere vid sjön. Och det orkar de inte med längre.
När semesterbesökarna efter allt detta erbjuder Eriksson hela tio kronor metern för de vävda mattor från vinden – trots att det finns lättskötta av plast – undrar skomakaren och de andra på Bråten om folk inte är kloka längre. De förstår ingenting. Det gör inte Elna, skomakarens syster, heller när hon för höra om händelsen. ”Det är synd och skam att lura folk, sa Elna. Men sälj gärna mina med. När det finns plast, sa hon.”
Det är mötet mellan dem som utan illusioner lever i traditionen och dem som besöker den utifrån i jakt på sammanhang och mening. Människor som själva upplevt ett förgånget och de löskopplade som vill anknyta till det igen. Dem som förblivit en del av rotsystemet och dem som söker förlorade rötter.
Få har skildrat just sådana möten, i många böcker, med samma lyhördhet, klarögda humor och lågmälda inlevelse, som Stig Claesson. ”Vem Älskar Yngve Frej” fångar ett Sverige i förändring. Liknande förändringar pågår ännu, 50 år senare, även djupt inom sökande, oroliga människor; pågår kanske alltid.
***
Händerna vill minnas ändå, hur det brukade kännas för tidigare generationer. Ögonen vill se vad som går att göra av det som finns runt omkring. Näsan vill uppleva dofterna från rot, trä, metall och tråd. Landsbygdens och städernas förunderliga hantverk, som brutit skiftande fåror i olika regioner. Hemslöjdernas ödmjuka, tålmodiga historiska arv från gränslandet mellan praktisk överlevnad och egen konst.
Samtidigt som vi bejakar det moderna mer än någonsin, söker många sig också tillbaka igen, till det som hotar att gå förlorat. Både rötter och rotlösa. I en aning om att det kanske ändå var en nödvändig del av livet, av människans välbefinnande, stolthet, frihet och identitet. Att kunna somligt själv, att förstå samband. Att ha det i sin egen makt att forma, tillverka och åstadkomma det vi betraktar med beundran när det möter oss på museum och utställningar.
Inte som ersättning för utveckling, teknik, digitalisering, automatisering, arbetsdelning och fantastiska uppfinningar. Men som vetskap och insikt om ett slags livets helhet, om ett skapande, med rötterna rakt ner i en värdig kamp för livet och bygderna, här och överallt i världen. Hantverk är ett sätt att mötas över helt skilda erfarenheter.
När jag virkar eller nålbinder på bussen i Umeå, kan jag känna, att det är ett universellt språk. På Instagram ser jag livliga, glada bilder från Perssons garns välbesökta handarbetskvällar. Många jag träffar berättar om sina projekt, med nål, såg eller kniv, i det lilla. Händerna vill kunna, vill lära.
***
En av dem som hjälpte till att rädda och återupptäcka ett delvis bortglömt hantverk i början av 1900-talet, var Eva Nyberg från Gafsele, som kunde konsten att binda korgar av rötter. Några slutrader bara om henne, som förtjänar många fler. Hon fick lära sig korgbindning av en vän bland samerna när de getade kor tillsammans. Jag läser om henne i flera årgångar av tidskriften Västerbotten (1966, 1983, 2010).
Det var den legendariska och flerfaldigt prisade hemslöjdsentusiasten och organisatören Emma Andelius som ordnade så att Eva Nyberg kunde lära ut hantverket till fler, framför allt i Tärna. Om Andelius skrev hemslöjdsföreningens årsberättelse 1921, att hennes kulturgärning för att pånyttföda västerbottnisk hemslöjden, ”icke kan mätas med mått”.
Det var ett arbete kopplat till möjligheterna för nödlidande i länet svåra år att hitta inkomst till mat och kläder. Mönstret går igen: kamp för livet och skapande slöjd, i samma händer. (När hon dog 1956, 94 år gammal, testamenterade Andelius sin samling av 29 rotkorgar till Västerbottens museum.)
Det var Andelius som låg bakom att senare kommunalnämndsordföranden i Tärna, Ernst Johansson från Björkfors, tack vare ett bidrag från Hushållningssällskapet kunde åka till Gafsele och bli Eva Nybergs elev. Och så spreds korgbindningen, med djupa samiska rötter, på nytt i delar av Västerbotten. Insamlingen av material, beredningen, flätningen. Stödjetåg och bindetåg, i olika mönster. Granens längre rötter för stora korgar, björkens kortare för ”prydnadskorgar och finare nyttighetsföremål” (Andelius i sin skrift ”Om lapska rotkorgar och deras bindning”, 1932).
Gertrud Nilson från Jämtland – som likt Asa Kitok i Norrbotten gjorde stora insatser för att föra rotslöjdstraditionerna vidare – har skildrat hur Emma Andelius vid ett tillfälle petade sönder en gammal rotkorg för att förstå hur den var gjord. Hon skickade den till en präst i Karesuando för att få veta om den bestod av gran- eller björkrötter. Gertrud Nilson påpekade att hon borde ha bitit i korgen istället ”för att känna efter om den hade kådsmaken. Då svarade Emma Andelius: ”Man kan väl inte bita i gamla korgar”.
Det är klart man kan.
*****
Läs gärna även:
