Ensamhet, frihet och längtan att höra hemma nånstans

Nog fick vi att grubbla på, under årets fotoseminarium vid Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi på Västerbottens museum – en resa genom några av de nordiska samhällenas kännetecken, gåtor och kontraster. Om det skriver jag i den här krönikan. 

***

”Och knyttet tog av skorna och han suckade och sa:/ hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?”

Egentligen, sa fotografen Elin Berge under den avslutande frågestunden på årets fotoseminarium vid Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, är det gemensamma temat för de här arbetena, trots att de är så olika, ”kanske längtan att höra till” (fritt ur mitt minne).

De två dagarnas föreläsningar på Västerbottens museum – jag var med på ett litet hörn som moderator – kretsade den här gången kring det nordiska fotografkollektivet Moments gemensamma projekt ”Almost Perfect”.

Sex olika studier, inom fotografi och film, undersöker drag som brukar anses känneteckna de nordiska samhällena: Jämlikhet, individualism, skönhet och stil, sekularism, välfärdsstaten och naturromantik.

Det blev en resa.

Susanne Fessé berättade som kurator om hur gruppen arbetat tillsammans med projektet. Chris Maluszynski talade, med både glimt och ömsinthet i ögat, om utseende, frisyrer och normer för framgång hos maktens män i Sverige. Elin Berge skildrar frigörelsen och intensiteten inom den nya väckelserörelse, den nya andlighet, som börjat ta sig uttryck i olika, löst organiserade kvinnocirklar runt om i Sverige.

Eivind H Natvigs bilder från Lofoten handlar om miljöförstöring och mänsklig påverkan i en känslig natur. Knut Egil Wang har gett sig ut på ett sökande efter Jante, vad det betyder för nordiska jämlikhetsideal och hur en nyanserad, eftertänksam nytolkning av Aksel Sandemoses gamla lag kan se ut.

Juuso Westerlunds film ”Children av Paradise” diskuterar rörelser i samtiden som vill bli av med de nordiska välfärdssystem de själva är produkter av, och hur perspektiven förskjutits över tid. Och Marie Hald har besökt och dokumenterat en stor ungdomsfest för att fånga alkoholens och alkoholnormernas roll i det danska samhället, på vägen mellan tonår och vuxenliv.

Seminariedagarna avslutades med historiken Lars Trägårdh, som talade om Sveriges speciella form av statsindividualism och den motsättning som börjat uppstå mellan den svenska välfärdens folkhemskontrakt å ena sidan och de globala, humanitära idealen å andra sidan, de växande, svårhanterliga spänningarna mellan medborgarskapets förutsättningar och de mänskliga rättigheternas universalitet.

***

Nog fick vi att grubbla på. Det finns trådar och rötter som håller samman det nordiska begreppet och försöken till nordisk identitet, utan att de går att definiera närmare. Och lika viktiga som ömsesidigheten, är kontrasterna och skillnaderna. Sprickorna i fasaden, såren i huden. När Sverige granskas inom en nordisk kontext, träder andra drag fram än när Sverige skildras inom en EU-kontext eller FN-kontext.

Det finns en nordisk melodi som hela tiden anas. Men försöker man anteckna exakta noter försvinner den. Och det är en melodi som utvecklas och berikas när människor flyttar mellan länderna, eller till och från andra delar av världen.

***

”hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör/ men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför/ men vem ska trösta knyttet med att säga som det är/ stig in och säg godafton så de ser att du är här!”

Men bilderna är konst också. Mina egna tankar, när jag satt och lyssnade till fotografernas berättelser och tittade på bilderna de visade från så olika samtida miljöer, gick till knyttet och Tove Janssons underbara, gripande berättelse om ensamhet, blyghet, gemenskap, kärlek och modet att övervinna rädslor.

”Vem ska trösta knyttet” – kanske den bok jag älskat mest i livet – gavs ut 1960. Men det springer många knytt än i dag genom nätterna i norr, och söker, är rädda och längtar – även i de nya digitala landskapen.

Inte för alla slutar det lyckligt. Ibland kan jag tänka, att om vi försökte förstå inte bara knyttet som till slut inte behöver vara rädd mer, när alla tröstar varandra, utan också de många som får fortsätta söka, tvivla och sörja i skuggornas tysta ensamhet, skulle vi förstå vi även vår egen tid, en aning bättre.

Temat återkom gång på gång under 1960-talet. En av de mest citerade replikerna från Bo Widerbergs Kvarteret Korpen, som hade premiär 1963, är när Anders kommer hem från träffen med förlaget i Stockholm utan kontrakt och berättar för sin mamma vad ”oartikulerad” betyder: ”Det är när man skriker så högt att ingen hör vad man säger.”

Förmågan att höra nyanserna och försöken att berätta något viktigt i det till synes och enligt rådande normer oartikulerade, kan vi bli bättre på även 2018.

1966 kom Sonja Åkesson med en av sina märkligaste och starkaste diktsamlingar. Den hade titeln ”Jag bor i Sverige” och är både en konkret ögonblicksbild, från ett folkhem i mitten av sextiotalet, och en skildring av stämningar som känns igen av nya generationer läsare.

”Jag ber ju om hjälp”, står det i en av dikterna, ”och ni går bara omkring/ i era sjaletter och skinnvästar/ och nylonrockar och portföljer/ och bastkorgar och bottiner/ och paraplyer och handskar/ och kråsnålar och vristvärmare/ och hundar och kattor/ och glasögon och hudar/ och munnar och bröst/ och t.o.m. öron (verkar det som)/ som om ni bara inte hörde./ Jag ber ju om hjälp./ Lever vi inte i ett demokratiskt land?/ Har ni aldrig läst bibeln t.ex.?/ Ni måste ju ändå höra,/ det är klart att ni hör?/ Hjälp!/ Det är ett rop.”

Sådana kontraster måste hela tiden medvetandegöras, om man vill förstå ett samhälle.

Det finns en längtan, ibland, att bryta upp från gamla normer, hitta ny hemhörighet genom frigörelse. En längtan, ibland, tillbaka till förlorade ideal, tydliga regler och saknade kollektiv. En längtan, ibland, att definiera miljöer, traditioner, resurser och kroppar på friare, ärligare, hållbarare sätt. En längtan, ibland, att helt enkelt bli sedd, hörd och respekterad på egna, individuella villkor.

Vi är motsägelsefulla, vi människor. Tack och lov.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>