Trump inte ensam om att visa förakt för institutioner
Trumps mur mot Mexiko är ett moraliskt haveri, men hans försök att kringgå konstitutionen för att bygga den ingår i en större trend. Om institutionernas framtid pågår en dragkamp i västvärlden. Vem ska ha makten över de etablerade? Ska nya, alternativa byggas upp? En för varje totalitär kollektiv identitet? Är gemensamma institutioner överhuvudtaget längre möjliga?
***
Snacka om dream team. Frågan är om någon politiker sedan dess haft så kvalificerade spökskrivare till hjälp för ett och samma uttalande, som USA:s första president George Washington hade när han på hösten 1796, sex månader före sin avgång, publicerade ett avskedsbrev till det amerikanska folket.
Det var ett dokument, med bl.a. varningar för despotismens återkomst, vars principiella resonemang skulle komma att få betydelse under lång tid framåt.
De historiska omständigheterna förstärkte effekten. Att Washington efter åtta år vid makten frivilligt avstod från ytterligare en mandatperiod som president, gjorde honom till en konstitutionell förebild, i en värld av auktoritära makthavare och monarker. Och fortfarande i dag åberopas hans avskedsord med jämna mellanrum. Men Washington hade inte skrivit dem ensam.
Brevet byggde delvis på ett flera år gammalt utkast av James Madison – en av huvudförfattarna till den amerikanska konstitutionen och senare själv president 1809-1817. Det hade utvidgats och uppdaterats av Washingtons egen penna och slutligen bearbetats stilistiskt och ideologiskt av Alexander Hamilton – en annan av konstitutionens ”fäder”, finansminister 1789-1795 och politiskt oerhört inflytelserik under USA:s första decennier.
Det var alltså ingen hafs- och slafsprodukt, utan noga genomarbetat. Författaren Joseph Ellis konstaterar i sin biografi ”His Excellency: George Washington” (2004) att Hamilton visserligen skrev de flesta orden, men att texten ändå uttryckte även den avgående presidentens egna idéer.
En viktig passage i brevet, som nu återigen blivit dagsaktuell, var ett försvar av principen om maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande institutioner, som redan från början utgjorde hjärtat i den amerikanska konstitutionen.
Det är viktigt i ett fritt land, betonade Washington (att slaveriets och rasförtryckets USA inte var ett fritt land för alla, förtegs förstås) att de som fått mandat att leda det visar försiktighet, håller sig inom sina respektive konstitutionella sfärer och undviker att i sin maktutövning göra intrång på de andras ansvarsområden. Utan en sådan respekt för maktfördelningsprincipen hotar despotism, varnade Washington.
Att makt delas mellan institutioner och att respekten för deras integritet värnas, som en inbyggd tröghet i systemet, går djupt i USA:s politiska självbild. Den, lär oss historien, utmanar ingen president, kongress eller domstol, ostraffat.
***
Men när Donald Trump nu, genom sitt beslut att utropa ett påhittat nationellt nödläge som ett sätt att mot kongressens vilja kunna skaffa fram pengar för sin mur mot Mexiko, är det i grunden den principen han vill åsidosätta.
Politiskt tar han därmed en enorm risk.
Det skulle förvåna om inte även många republikaner i representanthuset och senaten, som hittills haft ett beklämmande tålamod med det mesta Trump tagit för sig, nu börjar mobilisera ett motstånd. Om en sittande president på det lättfärdiga sättet tillåts ignorera väsentliga delar av kongressens makt över den ekonomiska politiken, skulle det innebära ett radikalt brott mot USA:s konstitutionella traditioner.
Trumps mur är ett moraliskt och principiellt haveri hur som helst, men nu söker han driva igenom den med metoder som kan väcka ett slumrande motstånd till liv på det sätt konstitutionens författare tänkte sig. Nu måste andra institutioner värja sig.
Om Trumps strategi lyckas, att ignorera demokratiska spelregler och samhällsbärande institutioner – i det här fallet dessutom för ett öppet främlingsfientligt syfte – och räkna med att ingen vågar säga stopp med tillräcklig kraft, bådar det inget gott om framtiden.
För även om Donald Trump i mycket är i en kategori för sig, är han långt ifrån ensam på 2000-talet, i USA, i västvärlden eller globalt, att agera med ett förakt för institutioner och spelregler.
Det är en trend i tiden, större än det amerikanska budgetexemplet. Påskyndad av flera olika strömningar, från en nyauktoritär, identitetspolitisk ytterhöger till en lika nyauktoritär, identitetspolitisk vänster, förenade i trendig antiliberalism.
Inte heller i Sverige är respekten eller intresset för institutionernas professionalism, integritet, hederlighet, saklighet och lagenlighet alltid tillräckligt stor. Allt det som i så hög grad varit en förutsättning för framväxten av demokratiska strukturer, medborgerliga fri- och rättigheter, sociala reformer, normer, kultur och ekonomiskt välstånd.
Den nödvändiga, trögrörliga, lugna motståndskraften, utifrån väldefinierade uppdrag, mot tillfälliga mobbar, aktivistisk aggression, mediala trender och kampanjande särintressen, saknas ibland.
Det gäller offentliga och privata, formella och informella, institutioner. Myndigheter, storföretag, medier, kulturscener, parlament, högre lärosäten, offentliga finansiärer – på sina håll kantrar det, sker missbruk, uppstår likriktning, uteblir ett ansvarstagande för helheten, tar ideologiska förtrupper, ren opportunism eller de högljuddas rätt över.
Då brister det snart i noggrannhet, principfasthet och ödmjukhet inför uppdraget. Insikten om att ingå i en större kontext och djupare tradition trängs undan av den egna gruppens särintresse eller lättkränkthet.
Då börjar små, hänsynslösa kotterier tränga fram och testa motståndskraften, vilket i sin tur utlöser lika brutala rörelser från andra håll. I den krasch som väntar kan demokratin snabbt undermineras.
***
Om institutionernas framtid pågår en 2000-talets dragkamp i västvärlden. Vem ska ha makten över de gamla, etablerade? Ska nya, alternativa byggas upp? En för varje totalitär kollektiv identitet? Är demokratiskt gemensamma institutioner, med den enskilda individens rätt och värdighet som utgångspunkt, överhuvudtaget längre möjliga?
