Vårbudget i lugnet före stormen

It’s a mess, folks! Men njut av lugnet före stormen.

Den vårbudget, framförhandlad av socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, som nu får sociala medier att koka över, är ett relativt begränsat ändringstillägg till den höstbudget, utformad av moderaterna och kristdemokraterna, som riksdagen röstade igenom i december förra året.

Sådana snoriga ungar kan bara statsvetare älska.

Men som om inte situationen vore förvirrande nog sitter endast två av de fyra partier som står bakom vårpropositionen, S och Mp, i regeringen.

De övriga två, C och L, kräver hårdnackat och på vaga grunder att få beteckna sig som en del av oppositionen.Det är som om de inte vill kasta några skuggor bakom sig på marken.

Det är helt enkelt svårt just nu, att peka på vilka partiet som faktiskt regerar och är beredda att försvara helheten, och vilka som utgör opposition och är beredda att tillsammans forma ett alternativ.

Ansvarsutkrävandet i nästa val kommer att bli hopplöst svårt för medborgarna. Är man på allvar bekymrad om den liberala demokratins framtid, borde det vara en stor fråga.

Sammantaget handlar det i vårbudgeten om ett utrymme för satsningar på 4,5 miljarder under 2019, vilket inte är särskilt mycket i sammanhanget, men tillräckligt för att de som så vill kan ana både frälsning och undergång i de små justeringar som görs.

En del av det som väckt mest rabalder under de senaste dagarna är ärligt talat mycket väsen för små skillnader, delvis rent vilseledande kritik från M, Kd, Sd och V. Men eftersom även en del av reaktionerna på M/KD-budgeten i vintras drog åt det löjeväckande hållet, kanske man kan se det som en logisk återbetalning i överdrivna glåpord.

Propositionen har, vilket är bra, ett tydligt klimatfokus, i både förslag och skrivningar, med satsningar på det så kallade ”industriklivet” för hållbar produktion och minskade utsläpp, och höjda miljöskatter, som centrala punkter. Satsningar görs också på LSS, fler lärarassistenter, slopade krav på kollektivavtal för nystartsjobb, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och lättnader för enmansföretagare som vill anställa personal, satsningar mot hedersförtryck och mäns våld mot kvinnor, mer pengar till kriminalvården och en del riktade pengar till landsbygdspolitik. Gott så.

Till de sämre inslagen – i väntan på att en del idiotiskt dyra vallöften, som den så kallade familjeveckan, ska genomdrivas i nästa höstbudget – hör besparingar på vuxenutbildningen, att arbetsförmedlingens situation inte berörs och att inte polisen prioriteras mer.

Ett antal punkter i M/Kd-budgeten, exempelvis på skatteområdet, kan också räkna med fortsatt stöd av C och L, så även ett arv från alliansen finns med i underströmmarna.

I vissa avseenden styrs därför Sverige av en budget som en samlingsregering skulle ha kunnat lagt fram. Det är i sig ett problem. För vårbudgeten läggs fram i lugnet före stormen, med avtryck från nästan alla partiers käpphästar, utan att någon egentligen anser sig vara ansvarig för helheten.

Sådana politiska situationer tenderar att leda till dyra löften, räddhågsna prioriteringar och tröghet vid kriser.

Sverige går, det framgår om än inlindat även av skrivningarna kring utvecklingen i svensk ekonomi, mot mycket osäkra tider, i ett läge när penningpoliska stimulanser redan utnyttjats till max under högkonjunkturen. Risken för en djupare kris är stor, samtidigt som den ansträngda situationen inom kommuner och landsting/regioner lär kräva stora statliga stödinsatser för att klara välfärden.

Även om statsskulden är låg och utrymme finns att agera vid en lågkonjunktur, kommer den här mandatperioden sannolikt att handla mer om svåra prioriteringar än om lättmotiverade satsningar. Mer om vilka åtgärder som leder till önskade resultat – exempelvis inom klimatpolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken, integrationspolitiken eller rättspolitiken – än om vilka som i hast och slarvigt strör några promille mer än andra över verksamheter, utan idéer om på vilket sätt pengarna ska göra nytta.

Allt sådant tar tid, fordrar ordentliga utredningar och kräver tydlig politisk ledning, med ett regeringssamarbete som väljarna kan utkräva ansvar av, men som väljarna därför också vet menar allvar när det säger nej och säger stopp i vissa frågor.

Då är det ett problem om många partier ska få med så många egna hjärtefrågor som möjligt i varje budget, utan att sedan vara beredda att gå till val på att försvara helheten. Det inte partierna själva uppfattas tro på fullt ut, blir svårt för medborgarna att sätta tillit till. Och då minskar regeringarnas utrymme ytterligare för uthållig handlingskraft. Det kortsiktiga och det som är lätt att presentera tar över.

Även om det inte är något större fel på vårbudgeten, mycket går att försvara och en del är riktigt bra, så är den framförhandlad under oklara, bräckliga och lätt förljugna former som inte lär stå pall när krisen kommer. Det här är lugnet före stormen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>