Lär inte barn att repetera färdiga åsikter

Försök inte lära barn att repetera färdiga åsikter. Sök inte kedja fast deras tankar vid låsta ståndpunkter och identiteter så tidigt som möjligt. Som om allt redan vore avgjort och nya erfarenheter, spretiga uttryck och avvikande idéer, överflödiga.

Ge dem chans till kunskap, fördjupning och eget sökande – och till egna misstag – istället. Till bildning, färdigheter, metoder, konstruktiva förhållningssätt inför problem. Till personliga möten med skiftande människor och miljöer, och en mångfald av perspektiv, att sedan mogna med och forma värderingar, åsikter och individuella identiteter utifrån. Så ger man en ny generation goda förutsättningar.

Är det något historien lär oss, så är det att etablissemangen sällan har helt rätt, när de försöker frysa utvecklingen utifrån sina egna normer. Ställ inte upp unga inför ett godtyckligt facit och be dem stanna där. Vidga vägen in till olika bildnings- och kulturarv, öva vanan att diskutera värderingar och söka deras rötter, och värna rätten att utforska och studera vidare. Uppmuntra dem att fortsätta resan.

Att möjliggöra åsiktsbildning, i kombination med fri debatt och medborgerliga rättigheter, hellre än att betrakta den som överflödig, är ett frihetsideal, för humanism och liberalism.

Var vuxna auktoriteter, men inte auktoritära. Och var ödmjuka inför det faktum att inte heller vår tid ställer alla frågor på rätt sätt.

Vilket svek det vore, att behandla barn med mindre respekt och långsiktighet än så. Och vilket övermod att tro att just 2019 års offentliga dagordning är fulländad, bara att förverkliga, som om varken historia, samtidskritik eller framtid spelade en roll.

Alla generationer kommer, ofrånkomligen, att utkämpa sitt slag om idéer och världsbilder. Föreställningen att en hel generation tycker och tänker lika är grotesk.

Vi kan hjälpa till att bädda för en högre nivå på de debatter som kommer att föras, men debatterna är livsluften i både tider av framsteg och bakslag.

Fler föreläsare, tänkare, forskare och kulturskapare, även när de är krångliga och stör, minskar risken för en inskränkt, navelskådande samtid, och blir en livlina för dem som vill vittna mot rådande strukturer och jargonger och berätta om missförhållanden.

Varje dag vi slösar bort med att söka proklamera fram ett streck i debatten, utifrån det som dominerar i just vår skärva av tiden, istället för att bilda, frigöra, bejaka och stimulera nyfikenhet bortom tillfälliga maktförhållanden, är en förlorad dag.