Kommer det europeiska samarbetet någonsin att ses som färdigt?

”Det är svårt, noterade EU:s grundare Jean Monnet 1976, i slutet av sina (spökskrivna) memoarer, att bestämma sig för när någonting ska betraktas som färdigt.

Han var då 88 år gammal då, och tänkte på sin hustrus målningar; frestelsen som alltid finns att putsa en aning mer, lägga till en sista detalj, nå ännu längre. På diskussioner med medarbetare om passager i hans eget segdragna bokprojekt. När hamnar orden rätt? Och förstås indirekt på erfarenheterna från sin långa politiska gärning.

Ingenting, konstaterade han, blir någonsin fulländat. Det är en begåvning att kunna avsluta vid en punkt när fortsatta ansträngningar bara skulle förstöra balansen. Man kan så lätt ”missa det rätta ögonblicket”. I slutändan är det ”en stor konst”, att veta när det blivit dags att sätta stopp, lägga ner penseln eller gå till beslut. ”Vi ska akta oss”, manade han som nog ofta själv misslyckats i det avseendet, ”för perfektionismen”.

***

Men för den europeiska gemenskap han varit med om att utforma såg han ingen, och ville inte se någon, lagom, tidig, pragmatisk slutpunkt. Tvärtom drömde han fortfarande, som i unga dagar, om ett slags Europas förenta stater, och såg det som en historisk nödvändighet, en skyldighet, efter världskrigen och i ljuset av de utmaningar som det moderna samhället stod inför, att arbeta vidare med det som fjärran mål.

”Man ska planera i etapper, men inte ha ett slutdatum. Man ska hålla sig till en riktning, men inte binda sig till i förväg bestämda tidpunkter.”

När han på ålderns höst tittade tillbaka på samarbetet ställde han ändå frågan om de krafter som drev fram det vid starten hunnit blekna på det kvartssekel som gått, och om de istället ersatts av andra?

Det är naturligt, erkände han, att när en yngre generation tar över bleknar det förgångnas bilder en aning och målsättningar byts ut. Men, skyndade han sig att tillägga, de europeiska drivkrafterna har knappast ändrats alls, ”några tecken på det ser jag inte”.

Den stora frågan för Monet var i stället om den ofrånkomliga enheten skulle komma på frivillig väg, genom förutseende samarbete och demokratiska principer, eller om händelseutvecklingen skulle tvinga ett hjälplöst Europa att gå den vägen ändå. ”…det finns hur som helst inte längre utrymme för att våra gamla nationer ska kunna agera på egen hand.”

Det fanns, skriver Annika Ström Melin i sin bok om Monnet (”Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer”, 2005), ”mot slutet av hans liv, ett ordentligt mått historisk determinism i Monnets sätt att tänka, blandat med den pragmatism som hela livet hade styrt honom. Europas, och världens, enhet var oundviklig, och de suveräna staternas tid skulle snart vara förbi.”

Nu gällde det att förekomma utvecklingen, för att behålla en demokratisk kontroll över den.

Så tänkte en av EU:s pionjärer för drygt 40 år sedan. Sliten mellan svävande idealism och mörk realism, ödeskänslor och nyktra maningar. I ett skede när gemenskapen, liksom i dag, var på väg in i en ny fas, men där exempelvis de svenska medlemskapet fortfarande var 18 år bort.

Den dåvarande tyske förbundskanslern Helmut Schmidt noterade en gång på sjuttiotalet att Monnets enda uppdragsgivare var hans samvete, hans sinne för det politiskt nödvändiga och han ansvarskänsla som världsmedborgare.

***

Jag tror att det är nyttigt att gå tillbaka till källorna, för att lära av dem som hade att brottas med de stora frågeställningar vi fortfarande fastnar framför. Både i sina triumfer och sina misstag har föregångarna intressanta saker att berätta för oss.

Det europeiska projektet efter kriget växte fram steg för steg i en blandning av determinism och öppenhet, konkreta materiella intressen och höga, lite suddiga värderingar. En dröm om framtida enhet och en slitsam kamp för att få konkreta saker att fungera här och nu. Vad gick att uppnå för stunden, och vad var värt att sträva mot på lång sikt?

De två perspektiven skulle vävas ihop.

Redan grundtanken bakom kol och stål-unionen 1952 gick ut på det, att i takt med att materiella intressen (krigsresurser) knöts samman och omöjliggjorde framtida konflikter, skulle ”europeiska” värderingar förädlas fram. (Mot vilken otroligt många, från vänster till höger, inklusive ländernas industrier, protesterade vildsint inledningsvis och målade upp undergångsscenarier.)

Det fanns en tydlig riktning hos de som spanade vagt mot fjärran. Allt mer fördjupade samarbeten på allt fler områden. Men inget konkret definierat slutmål. För de som hade att hantera den praktiska politiken dominerade för det mesta ett knivigt område i taget. Alla var de sprängfulla av nödvändiga kompromisser.

***

Det blev inget Europas förenta stater, som visionärerna från mellankrigstiden hoppats. I stället valdes ett europeiskt samarbete där några institutioner fick bli överstatligt präglade, medan andra dominerades av de olika medlemsländernas perspektiv. De fick sedan med hjälp av allt mognare regelverk balansera upp varandra, fram till det system som nu råder efter Lissabonfördraget 2009. Halvvägs mot – ja, vadå?. Halvvägs mot – ja, vadå?

När man inte vet hur ”framme” ser ut, är det svårt att veta om man egentligen hunnit dit. En del kanske kände att euron och östutvidgningen, utgjorde ett slags slutsteg för EU. Men ganska snart efter utvidgningen slog finanskrisen till, vilket tvingade EU att rikta in sitt arbete för investeringar och ekonomisk utveckling på akut krishantering.

Som alltid övergick visionära ord i ett sabla krångel. Nya brister avslöjades. Ändå var visionerna en hjälp när det gällde som mest. Med den paradoxen har EU alltid kämpat.

Och som vi kan se idag kretsar fortfarande diskussionerna om huruvida fler eller färre områden ska omfattas av samarbetet. Nästan ingen verkar nöjd med det nuvarande tillståndet.

Var ska gränsen gå mellan frågor där åtgärder blir verkningslösa om de inte vidtas gemensamt och frågor där EU:s institutioner riskerar att användas för att i orimlig grad styra inrikespolitiken i enskilda medlemsländer?

Är Europa långt ifrån att vara färdigt, eller har det missat rätt ögonblick att lägga undan penseln och nöja sig? Det är en av konfliktlinjerna inför EU-valet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>