Nu blir det kamp om hur valresultatet ska tolkas

Sverige skiljer ut sig. Det är det första intrycket om man jämför de nationella siffrorna med de europeiska. Det svenska resultatet i Europaparlamentsvalet går i flera avseenden på tvärs mot de övergripande valvindarna inom EU.

Enligt de preliminära prognoser som hittills publicerats när detta skrivs kommer framför allt tre grupper att få en stärkt position i parlamentet under nästa mandatperiod: liberaler, gröna och den spretiga skaran nationalister och populister på yttre högerkanten. Däremot försvagas, ganska kraftigt, socialdemokraterna, kristdemokrater/konservativa och vänstern.

Men i Sverige är det de gröna – efter succén 2014 – och liberalerna som backar mest (om man bortser från feministiskt initiativ som åker ut med ett knappt mätbart stöd). Och även om man räknar ihop resultaten för centerpartiet, som gör ett framgångsrikt val, och liberalerna, som rasar men ser ut att klara ett mandat med knapp marginal blir det ändå ett svagare sammantaget resultat än 2014 för de två partierna i liberala Alde-gruppen.

Däremot står socialdemokraterna någorlunda stabila här jämfört med förra valet och behåller sina mandat. Vänstern ökar marginellt. Och både moderaterna och kristdemokraterna (EEP-gruppens svenska representanter) går ordentligt framåt. Egentligen är det bara sverigedemokraternas otvetydiga uppsving som i Sverige tydligt följer en europeisk trend.

***

Europaparlamentsvalen måste alltid till viss del ses i ljuset av nationella händelser och stämningar. Det inrikespolitiska spelar stor roll. I Sverige är det i huvudsak samma partier som backat i rikspolitiken som nu backar också i det här valet. De som vuxit eller stått stabila på senare tid nationellt får sammantaget fler av de svenska mandat även i Europaparlamentet. Efter en valrörelse där inrikespolitiska strider tenderat att stjäla uppmärksamheten borde det inte förvåna.

När valresultatet är sluträknat runt om i EU:s medlemsländer kommer det säker att se fler mönster och nyanser än dessa. Men även då ska man säkert akta sig för övertolkningar.

Det europeiska utslaget, precis som det svenska, är inte helt enkelt att dra slutsatser av. Helhetsbilden är splittrad, och i viss mån kan många hitta saker både att jubla och gråta över.

Nationalistiska krafter växer, men liberaler och gröna håller emot. De två största partigrupperna, konservativa och socialdemokrater, förlorar sin dominerande ställning och kommer att tvingas söka bredare allianser framöver. Samtidigt finns det ingen annan samlande majoritet i sikte heller. Gissa om det kommer att spinnas kring den frågan: Vem vann egentligen? Vem fick ett mandat att bestämma?

***

Ett tema inför valet har varit vem som ska bli nästa ordförande för EU-kommissionen. Där väntar nu sannolikt en hård strid både inom parlamentet och inom kretsen av stats- och regeringschefer om hur fördragets formuleringar ska tolkas på den punkten, och om systemet med ”toppkandidater” ska ha fortsatt relevans. Ordföranden ska enligt Lissabonfördraget föreslås av stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet, med hänsyn tagen till Europaparlamentsvalet, och sedan väljas av parlamentet.

2014 var det parlamentet som tog kontrollen över processen, men föredraget är vagt skrivet i frågan. Om valresultatet den här gången är svårtolkat och ingen partigrupp kan utropa sig som entydiga segrare, kommer de nationella regeringarna då att försöka återta initiativet och ändå kompromissa fram ett annat namn än exempelvis EPP:s toppkandidat, kristdemokraten Manfred Weber? Det är inte uteslutet.

Eftersom posten som EU-kommissionens ordförande är viktig för hela EU:s arbete de kommande fem åren kanske kampen om hur valresultatet ska tolkas och EU-fördragen tillämpas blir lika het som själva valrörelsen.

Vad som dock är viktigt att konstatera är att de partigrupper som i grunden vill värna och utveckla det europeiska samarbetet, och använda det för att ta tag i några av de största framtidsfrågorna inför nästa decennium – miljön, ekonomin, säkerhet och demokratin – utgör fortfarande en betydande majoritet i parlamentet.

De är inte överens om hur, och ska inte heller vara det. Men de kompromisser och förhandlingar som nu väntar kommer trots allt att föras mellan krafter som förenas i en positiv grundsyn på EU och en vilja att utveckla samarbetet, inte avveckla det.

Så trots en del oroande tendenser som inte ska ignoreras: till panik och hysteri finns ingen anledning. EU kommer, om partigrupperna i mitten tar sitt ansvar, samtalar med varandra och inte tappar fattningen, att fortsätta fungera. Det behövs.