Erik Ullenhag vs Nyamko Sabuni – vem har det L behöver mest?

Behöver liberalerna lugna ner en intern panik eller rusa in i sovsalen med luktsalt och facklor? Vem av Ullenhag och Sabuni klarar av att fylla flera funktioner samtidigt? Och vem vore bäst på att upptäcka 2020-talets glömda Sverige? Liberalernas partimedlemmar har en del att grubbla över.

***

Å ena sidan:

Det var hennes första misstag sedan hon lanserade sin kandidatur. ”Jag är garanten”, sade Nyamko Sabuni till Dagens Nyheter i veckan, ”för att liberalerna inte åker ur riksdagen”. Och efter tisdagens Aktuellt i SVT sade hon till Expressen på samma tema: ”När det gäller ledarskapet för partiet och politiken i vårt land så ser jag mig själv som garanten för den som kan se bortom horisonten, har örat mot marken, kan se problem och lösningar i samhället. Jag ser och lyfter fram saker som inte andra ser.”

Uttalanden av det slaget gör visserligen Nyamko Sabuni intressantare att lyssna till i en debatt, men kostar henne säkert också sympatier hos dem som faktiskt bestämmer vem som ska efterträda Jan Björklund.

Gränsen kan vara hårfin mellan sunt självförtroende och hybris, mellan modigt ego och för mycket ego. Nyamko Sabuni balanserar medveten på den. Det är en av hennes styrkor (för mer om hennes politiska profil se ledarkrönika 11/4). Men hon tar därmed också risken att snubbla ner på fel sida.

Att se sig själv som den enda ”garanten” för något i politiken, i samhällsdebatten eller i ett parti, går sällan hem. Risken är överhängande att man framstår som antingen övermodig eller nedlåtande. Och ger intryck av att underskatta hur svårt det uppdrag är man söker, hur mycket det bygger på att många hjälps åt och lyckas tillsammans.

Den som säger sig kunna se och lyfta fram saker andra inte klarar av, kanske inte heller ingjuter mod hos alla partiarbetare. Berättigat eller ej, sånt glöms inte, blickar växlas, snacket går – och repliken kan komma i kylig form vid nästa votering.

Att väcka hopp hos löst anknutna, mot partiet kritiska anhängare och att vinna stöd på ett landsmöte hos aktiva, organiserade partiombud är två helt olika saker. Sabuni är naturligtvis medveten om det efter många år på hög nivå i partipolitiken, men när hon talar om sig själv som en ”garant” för en liberal räddning sår hon sannolikt tvivel om hur hennes ledarskap skulle se ut.

Hon är bättre när hon resonerar öppenhjärtigt om sakfrågor, än när hon recenserar sig själv.

 

***

 

Å andra sidan:

Om en samlingsregering skulle tillträda och förhandla fram ett gemensamt regeringsprogram – klokt, korrekt och förnuftigt, med en osviklig känsla för avvägningar inom ramen för det uppnåeliga – skulle Erik Ullenhag vara som gjord för att läsa upp det.

Han inger förtroende, är alltid påläst, väljer sina ord lågmält, har ett vinnande, sympatiskt sätt i möten med människor. Att han blivit diplomat känns följdriktigt.

Dessutom vet han sedan barnsben vad som går hem hos det liberala partiets kärntrupp. Om en statlig utredning skulle ta fram prototypen för en liberal partiledare att känna sig trygg med skulle slutkapitlet heta Ullenhag. Det är både hans styrka och hans svaghet. För kärntruppen har ju krympt, och prototypen är inte längre självklar.

Politik handlar inte bara om att ha rätt i lugna, förnuftiga, resonabla tider och undvika felsteg. Det handlar också om att ibland hävda en linje först av alla. Förändra en debatt. Bända verkligheten i ny riktning. Ta strider andra flyr. Försvara en princip och få rätt i storm när många spelar fult, när samtiden ger utlopp för sina sämsta stämningars vrede och de dominerande etablissemangen är förljugna.

Det kräver konfliktberedskap i alla riktningar, och genomslagskraft. Ett särskilt slags förmåga att vara rösten som tränger igenom i debatten och det allmänna gapandet, utan att förlora i hållning. En droppe oförskräckt street fighter, med ett hell mary-temperament när det krävs. En omutbar vilja att i vissa lägen släppa allt för att rusa mot barrikaden och tala klarspråk när mäktiga och etablerade aktörer sviker.

Att Ullenhag skulle fungera utmärkt som ledare för ett välmående, stabilt liberalt parti tvivlar nog ingen på. Men är han rätt person för ett parti i kris, som har svårt att utåt motivera sin existens, och som inte riktigt förmår peka på vilka barrikader som är deras? Det är den fråga hans anhängare försöker besvara jakande.

Erik Ullenhag är de partiaktivas kandidat. De känner honom sedan länge,har upplevt honom bakom kulisserna och vill känna sig fortsatt trygga med hur partiet leds. Nu när han kandiderar öppet får man anta att han vet sig ha goda chanser.

Men när han dyker upp i tv, eller på ett torg, är han inte den som får förbisläntrande att stanna upp, vässa öronen och fängslas. Man skulle inte tveka en sekund att anförtro honom att förvalta ett väldefinierat uppdrag. Skulle man sätta sitt hopp till honom även när det gäller att blåsa liv i ett döende projekt och tvärvända en negativ utveckling? Kan han mobilisera en röst som ingen glömmer i första taget?

***

Om Nyamko Sabuni måste visa att hon inte ser uppdraget som bara hennes personliga ensak, måste Erik Ullenhag visa att han inte är en kandidat för liberala konsensusnarkomaner. Om Sabuni måste ange om vad hon är beredd att kompromissa, måste Ullenhag ge exempel på när han är beredd att gå emot hela etablissemanget, välta bordet över ända, kosta vad det vill.

Liberalerna får också akta sig att förvandla partiledarfrågan till en indirekt och konstlad konflikt mellan Ebba Busch Thor och Annie Lööf. Som om det vore ett antingen-eller-val där liberalerna måste välja en KD-strategi eller en C-strategi. Som gällde det, vilket för övrigt inte stämmer in på KD och C heller, att göra antingen Twitter-högern eller etablissemangsvänstern glad, utan fria ytor däremellan.

Sådana tendenser märks nu. Det vore ett misstag och orättvist mot både Sabuni och Ullenhag, som är intressantare, självständigare politiker än så.

Ska liberalerna ha ett existensberättigande kan inte det framöver enbart ta striden åt vänster eller enbart åt höger, och sedan blunda för auktoritära hot från det andra hållet.

De måste vara beredda att göra sig obekväma i alla riktningar, oavsett från vilken kant antiliberalism, relativism och identitetspolitik kommer. Att inte blunda med något öga.

Självklart svävar även regeringsfrågan över liberalernas partiledarval: Fortsätta med att pröva ett blocköverskridande samarbete – vilket jag fortsatt anser förtjänar en ärlig chans under mandatperioden, även om det nuvarande halvdana upplägget är dömt att misslyckas – eller snabbast möjligt börja reparera det som återstår av alliansen, för att sedan lämna januariöverenskommelsen inför nästa val? Och vilken av kandidaterna vill medlemmarna skicka in i nya förhandlingar med andra partier?

Den frågan kompliceras ytterligare för liberalernas del av att även centerpartiets vägval får stor betydelse för hur realistiska olika alternativ ter sig. Det kan bli svårt för nästa ordförande att hitta internt stöd för något regeringsalternativ överhuvudtaget inledningsvis.

Tryggast är nog därför att välja ledare utifrån idéer, principer, profil och ledarskap i stället, och avgöra samarbetsfrågorna, som beror så mycket på hur andra agerar och prioriterar, senare. Först om en av kandidaterna skulle villkora sitt partiledarskap med ett visst bestämt samarbete behöver den frågan dominera partiledarvalet.

Sakpolitik i vardagen är struligare och mer pragmatisk än idédebatten. Så kommer det alltid att vara. Man kan med fog hävda att ideologiernas betydelse i den praktiska politiken är överskattade. Men det är bara delvis sant. För över tid är det trots allt idéerna som får genomslag.

Den enskilda individens frihet och värdighet är alla fria, solidariska gemenskapers förutsättning. Det måste alltid börja i den enskilda människan, men kan sällan sluta där. Det bespottade individualismen måste alltid försvaras, men ett försvar av den rymmer i sig inte tillräckliga svar om vad det är som får ett samhälle att fungera.

I idédebatten om övergången från det enskilda till det gemensamma finns möjligheter för liberalismen att möta, lära och lära av både en modern konservatism, en grön rörelse och en klassisk socialdemokrati. Vilka hittar varandra där?

Ett liberalt uppdrag i dag måste även inbegripa att konsekvent påminna om det glömda Sverige. Människor och grupper i utsatta lägen, som kläms mellan stolarna, exploateras, trakasseras, offras, byråkratiseras, tvingas under jorden eller behandlas illa. Alla som står utan starka särintressen, megafoner eller stora system bakom sig.

Det glömda Sverige är per definition aldrig trendigt att företräda. För den rollen i svensk politik, eller samhällsdebatt, står inte partierna i kö. Där har liberaler sin plats och sin funktion.

I det generella försvaret av demokrati, marknadsekonomi och välfärd är sällskapet stort. Men i försvaret för det glömda Sverige är det godtyckligt vilka som råkar dyka upp till vilken debatt. Sveken är många, inför fallerande välfärdssystem, övergrepp, brottslighet, hedersförtryck, rasism, antisemitism, och vanskötta institutioner.

Den enskilda individens frihet och värdighet, den bespottade individualismen, är alla demokratiska gemenskapers förutsättning. Man måste alltid börja i den enskilda människans rättigheter, men kan sällan sluta där om man vill förstå vad det är som får ett helt samhälle att fungera.

I den svåra övergången från det enskilda till det gemensamma finns möjligheter för liberalismen att möta, lära och lära av en modern konservatism, en grön rörelse och en klassisk socialdemokrati. Vilka hittar varandra?

***

Liberalerna behöver välja en ordförande som klarar av att ena många krafter tillsammans i ett sargat parti, och samtidigt har kurage nog att gå före och ta sig an tidens svåraste debatter även när samtiden är bedrövlig, partiet velar och de fina salongerna rynkar på näsorna. En som inger förtroende med balanserade analyser och samtidigt väcker nytt hopp hos många som inte hittar några andra företrädare att vädja till.

Behöver liberalerna lugna ner en intern panik eller rusa in i sovsalen med luktsalt och facklor? Både och förstås, i ett parti som börjar försvinna utanför storstäderna. Vem av Ullenhag och Sabuni klarar av att fylla flera såna funktioner samtidigt? Och vem vore bäst på att upptäcka 2020-talets glömda Sverige?

I valet mellan två politiker som säger tänkvärda saker, men betonar skilda områden och har helt olika personligheter, får de liberala medlemmarna en del att grubbla över.