När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Västerbottens minnen, del 3

****

Doktor Johan Ångström blev med tiden en Lyckselekändis. Han föddes 1813 i Hässjö socken i Medelpad, där pappan med samma namn verkade som brukspredikant. Mamman hette Catharina Thunberg. Barnens utbildning var ett viktigt mål i familjen. Det satte spår. Den skulle bli en av landets lärda.

Johans ena broder, Anders, blev professor i fysik med kontakter och rykte i hela Europa, utvecklade spektroskopin och var under en tid rektor för Uppsala universitet. Andra brodern, Carl Arendt, blev ingenjör och prisad professor i tillämpad mekanik vid Teknologiska institutet i Stockholm, var medlem av Kungliga Vetenskapsakademien och utvecklade maskiner, säkerhetsanordningar och undersökningsmetoder för järnverk och gruvnäring.

Själv var Johan redan som ung en berest botanist, med utfärder till Norge, Finland, ryska Karelen och ryska Lappmarken. Mossläktet Ångstroemia är uppkallat efter honom.

Examen som medicine doktor och fältkirurg tog han i Uppsala, innan han 1853, 40 år gammal, anlände till Lycksele och tillträdde den länge vakanta tjänsten som provinsialläkare för Lycksele och Åsele lappmarker.

Lycksele kyrkby bestod inte av särskilt många hushåll, men hela distriktet hade ungefär 13000 invånare, varav omkring 1000 var samer. Det står att läsa i en text av Hans Almqvist om ”Sjukvårdens utveckling i Lappmarken” (återgiven i jubileumsskriften ”Västerbottens läns läkarförening 1902-2002”). Några patienter dagligen hörde till rutinerna. Annars var resorna många mil till resten av distriktet, bland annat på vårvintern för att utföra vaccinationer, en viktig del av provinsialläkarens uppdrag. Han hade också att kontrollera ”allmän hälsovård, vara observant på uppkomna epidemier, övervaka smittkoppsympning, ha tillsyn över barnmorskor och Apotek samt företa rättsmedicinska besiktningar.”

Det fanns sedan 1826 en barmarksväg till Umeå, ”med färjeställe vid Karonsbo”. Vägar till omkringliggande kyrkbyar, och andra kommunikationsmedel som telegraf och telefon, skulle däremot dröja några decennier till. Så vintervägarnas skick var avgörande för möjligheten att ta sig ut, exempelvis med släde 25 mil till Tärna. Och de vägarna var inte i bra skick.

Ångström, som stannade i Lycksele 15 år, innan han flyttade till Örnsköldsvik (där han dog 1879), vände sig till myndigheterna med beskrivningar av hur illa det var ställt. I ”Om tider som svunnit. Historiska glimtar från Lappmarken och Lycksele”, av Wolmar Söderholm från 1973, återges en av hans redogörelser:

”Endast sällan, utom när det blir bekant att någon högre ämbetsman kommer att resa vägen fram, begagnas plog, och ofta inte ens då, utan bönderna köra efter vägen med en lätt släde, eller också göra de sig ej ens besvär därmed, utan en person går vägen fram på skidor för att utmärka var den finnes – och därmed anses plogningen undanstökad.”

Varje tid har sin snöröjning.

**************

Det här är andra delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>