Sensationen var ett faktum direkt: samtliga partiledare hade kläder på sig, vilket omedelbart försatte landets samlade retorikexpertis i hyperaktivitet och överstimulans.

Och sen berättade de ena debattörerna om sju svåra år, och de andra om sju goda år. Eller tvärtom, de goda åren som ska komma, eller som kunde ha varit. Eller de dåliga som hade kommit eller hotar komma. Snart var de ena väldigt upprörda över de andra, som var lika upprörda över de ena.

– jobben, jobben, jobben, ansvar, ansvar, ansvar, hunden jamar, katten skäller och alla värper karameller –

Och en syntes för mycket för sitt eget bästa. En syntes för lite för sitt eget bästa. En syntes för lite för andras bästa. En syntes inte alls. Och plötsligt syntes alla i munnen på varandra.

– jobben, jobben, jobben, krakel spektakel och kusin vitamin –

Och det går bra för Sverige och det går dåligt för Sverige. Sverige kan bättre och Sverige kan bäst. De ena har misslyckats där de andra tycker att de borde ha gjort annorlunda och alla har lyckats med det de själva anser sig ha lyckats med.

– jobben, jobben, jobben, satsa, satsa, satsa, klimatet, klimatet, klimatet och blommig falukorv till lunch (sojakorv, med kranvatten till) –

Och de ena hade tänkt ut speciella strategier för debatten och det hade de andra också. Sedan hettade det till i studion och sedan svalnade det igen.

– jobben, jobben, jobben, tillväxten, tillväxten, tillväxten, och en krokodil körde runt i bil (etanolbil, fast inte sån som skapar svält, kanske hellre en elbil, fast inte en sån som skapar klimatkris eller – vänta, en krokodil körde runt på en cykel och spela trumpet, fast med båda tassarna på styret, och på låg volym, för att kunna höra trafiken) –

Och på twitter var de ena euforiska över de sina, som sa så kloka och viktiga saker. Och de andra var imponerade av de sina, som lyfte så viktiga perspektiv och var så genuina. Alla twejade på sig själva och twuade år de andra. Den street cred som fåret Schaun gett till världens alla missförstådda fårskockar lyckades hejarklackstwittrare rasera på ett par timmar.

– vården, vården, vården, skolan, skolan, skolan, landsbygden, landsbygden, landsbygden och fån’t ja en köttkörv (alla dar i veckan) så huppä ja i älva, och en hel hög med partiledare gick in i en affär och frågade om man möjligen kunde köpa näsdukar där, men nej tyvärr, det var en håll för näsan-affär, en håll för näsan-affär (utan vinstintressen eller med vinstintressen, privat eller statligt) –

De mindre av bockarna Bruse stod vid bron som leder till väljarna och försökte övertyga trollet att knapra på den stora bocken, en fet och tjock en, i stället, och Guldlock satte sig vid den största björnens grötfat, men då sprack Ludenben mitt itu och gubben Petters fyra getter hoppade ut i det fria och sågs aldrig mera åter, sen fick trollmor nog av alltihop, släppte ner de små trollen, skrek och härja, och lät dem spela playstation hela natten tills svansarna knöt sig själva.

Och om partiledardebatten, skrev ledarskribentvoffsingen i gryningen, med den stora hundens attityd, att det varit en intressant och klargörande debatt som på det stora hela varit tråkig och inte sagt så mycket, och som i morgon kommer att vara glömd igen, när råttan käkat upp repet och någon annan fått mandeln.

Duellen mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas Håkan Juholt i gårdagens partiledardebatt blev inte särskilt uppbygglig. Juholt var lika skrikig i sina motsägelsefulla utfall som socialdemokraterna varit under hela partiets nedgång via två historiska valnederlag. Han fick hetsiga applåder av den egna, frälsta hejarklacken – ett oroande tecken för den som vill vinna bredare stöd.

Dessvärre lockade Juholt frustande stil fram ett torrt och perspektivlöst mästrande hos Reinfeldt – ingen kan hänvisa till det finanspolitiska ramverket med samma gravallvar. Det är en fara för Reinfeldt i debatterna framöver, att han inte får grepp om den debattglade Juholt samtidigt som denne lockar statsministern in i manér som får det hela att likna ett allmänt idéfattigt gräl.

Men frågan är om inte för mycket av spekulationerna i förhand handlat om den duellen, som sitter fast i en gammal blockpolitisk dramaturgi. Det mest relevanta hände på annat håll och i andra replikskiften, i ett partilandskap som förändras.

Nivån höjdes när de mindre partierna tog över anföranden och repliker – Gustav Fridolin, som gjorde en bra debut som grönt språkrör, Jan Björklund, som hade skolfrågorna i sin hand och i sitt anförande lyfte blicken till utvecklingen i Nordafrika, Maud Olofsson, som tog upp kvinnors företagande, och Göran Hägglund, i en otacksam roll som sist ut av alla debattörer, hade alla sina lyckade ögonblick. Och även Lars Ohly hade en viktig poäng när han i ett replikskifte höll trycket uppe i frågan om vård för papperslösa.

Påtaglig och intressant är framför allt den blandning av kontaktförsök inför framtiden och konkurrens om samma väljare som råder mellan allianspartierna och miljöpartiet. Mot bakgrund av Sd:s allt mer uttalade hopp att kunna locka in socialdemokraterna i ett närmare samarbete, och hoten om nyval i höst som en tänkbar följd av det, bör alliansen (inte minst folkpartiet och centerpartiet) och miljöpartiet vårda sitt samtalsklimat, hålla dörrarna till varandra öppna och våga blicka bortom blockpolitiken.

De kan locka fram det bästa ur varandra. Ett sådant samarbete vore inget nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

För övrigt är det en kollektiv pinsamhet för de svenska partierna att en riksdagsdebatt mellan åtta partiledare bara rymmer en kvinna.