Etikett: Partiledardebatt

Staketkuskens blixtanalys av partiledardebatten i SVT

Av , , 1 kommentar 4

Sensationen var ett faktum direkt: samtliga partiledare hade kläder på sig, vilket omedelbart försatte landets samlade retorikexpertis i hyperaktivitet och överstimulans.

Och sen berättade de ena debattörerna om sju svåra år, och de andra om sju goda år. Eller tvärtom, de goda åren som ska komma, eller som kunde ha varit. Eller de dåliga som hade kommit eller hotar komma. Snart var de ena väldigt upprörda över de andra, som var lika upprörda över de ena.

– jobben, jobben, jobben, ansvar, ansvar, ansvar, hunden jamar, katten skäller och alla värper karameller –

Och en syntes för mycket för sitt eget bästa. En syntes för lite för sitt eget bästa. En syntes för lite för andras bästa. En syntes inte alls. Och plötsligt syntes alla i munnen på varandra.

– jobben, jobben, jobben, krakel spektakel och kusin vitamin –

Och det går bra för Sverige och det går dåligt för Sverige. Sverige kan bättre och Sverige kan bäst. De ena har misslyckats där de andra tycker att de borde ha gjort annorlunda och alla har lyckats med det de själva anser sig ha lyckats med.

– jobben, jobben, jobben, satsa, satsa, satsa, klimatet, klimatet, klimatet och blommig falukorv till lunch (sojakorv, med kranvatten till) –

Och de ena hade tänkt ut speciella strategier för debatten och det hade de andra också. Sedan hettade det till i studion och sedan svalnade det igen.

– jobben, jobben, jobben, tillväxten, tillväxten, tillväxten, och en krokodil körde runt i bil (etanolbil, fast inte sån som skapar svält, kanske hellre en elbil, fast inte en sån som skapar klimatkris eller – vänta, en krokodil körde runt på en cykel och spela trumpet, fast med båda tassarna på styret, och på låg volym, för att kunna höra trafiken) –

Och på twitter var de ena euforiska över de sina, som sa så kloka och viktiga saker. Och de andra var imponerade av de sina, som lyfte så viktiga perspektiv och var så genuina. Alla twejade på sig själva och twuade år de andra. Den street cred som fåret Schaun gett till världens alla missförstådda fårskockar lyckades hejarklackstwittrare rasera på ett par timmar.

– vården, vården, vården, skolan, skolan, skolan, landsbygden, landsbygden, landsbygden och fån’t ja en köttkörv (alla dar i veckan) så huppä ja i älva, och en hel hög med partiledare gick in i en affär och frågade om man möjligen kunde köpa näsdukar där, men nej tyvärr, det var en håll för näsan-affär, en håll för näsan-affär (utan vinstintressen eller med vinstintressen, privat eller statligt) –

De mindre av bockarna Bruse stod vid bron som leder till väljarna och försökte övertyga trollet att knapra på den stora bocken, en fet och tjock en, i stället, och Guldlock satte sig vid den största björnens grötfat, men då sprack Ludenben mitt itu och gubben Petters fyra getter hoppade ut i det fria och sågs aldrig mera åter, sen fick trollmor nog av alltihop, släppte ner de små trollen, skrek och härja, och lät dem spela playstation hela natten tills svansarna knöt sig själva.

Och om partiledardebatten, skrev ledarskribentvoffsingen i gryningen, med den stora hundens attityd, att det varit en intressant och klargörande debatt som på det stora hela varit tråkig och inte sagt så mycket, och som i morgon kommer att vara glömd igen, när råttan käkat upp repet och någon annan fått mandeln.

1 kommentar
Etiketter:

Partiledardebatt med rörelser i partilandskapet

Av , , Bli först att kommentera 3

Duellen mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas Håkan Juholt i gårdagens partiledardebatt blev inte särskilt uppbygglig. Juholt var lika skrikig i sina motsägelsefulla utfall som socialdemokraterna varit under hela partiets nedgång via två historiska valnederlag. Han fick hetsiga applåder av den egna, frälsta hejarklacken – ett oroande tecken för den som vill vinna bredare stöd.

Dessvärre lockade Juholt frustande stil fram ett torrt och perspektivlöst mästrande hos Reinfeldt – ingen kan hänvisa till det finanspolitiska ramverket med samma gravallvar. Det är en fara för Reinfeldt i debatterna framöver, att han inte får grepp om den debattglade Juholt samtidigt som denne lockar statsministern in i manér som får det hela att likna ett allmänt idéfattigt gräl.

Men frågan är om inte för mycket av spekulationerna i förhand handlat om den duellen, som sitter fast i en gammal blockpolitisk dramaturgi. Det mest relevanta hände på annat håll och i andra replikskiften, i ett partilandskap som förändras.

Nivån höjdes när de mindre partierna tog över anföranden och repliker – Gustav Fridolin, som gjorde en bra debut som grönt språkrör, Jan Björklund, som hade skolfrågorna i sin hand och i sitt anförande lyfte blicken till utvecklingen i Nordafrika, Maud Olofsson, som tog upp kvinnors företagande, och Göran Hägglund, i en otacksam roll som sist ut av alla debattörer, hade alla sina lyckade ögonblick. Och även Lars Ohly hade en viktig poäng när han i ett replikskifte höll trycket uppe i frågan om vård för papperslösa.

Påtaglig och intressant är framför allt den blandning av kontaktförsök inför framtiden och konkurrens om samma väljare som råder mellan allianspartierna och miljöpartiet. Mot bakgrund av Sd:s allt mer uttalade hopp att kunna locka in socialdemokraterna i ett närmare samarbete, och hoten om nyval i höst som en tänkbar följd av det, bör alliansen (inte minst folkpartiet och centerpartiet) och miljöpartiet vårda sitt samtalsklimat, hålla dörrarna till varandra öppna och våga blicka bortom blockpolitiken.

De kan locka fram det bästa ur varandra. Ett sådant samarbete vore inget nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

För övrigt är det en kollektiv pinsamhet för de svenska partierna att en riksdagsdebatt mellan åtta partiledare bara rymmer en kvinna.
 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Anteckningar kring partiledardebatten

Av , , Bli först att kommentera 8

Lite andra, lösa anteckningar kring partiledardebatten:

 

Roligast: att följa Göran Hägglunds flitiga, och underhållande, twittrande under riksdagsdebatten. Det har inget större informationsvärde, men definitivt ett underhållningsvärde som säkerligen omsätts i ökad uppmärksamhet kring hans egna inlägg i riksdagsdebatten. Twitter ersätter/kompletterar/utvidgar/offentliggör i viss mån, åtminstone i marginalen, gamla tiders kollegiala, men icke-publika, smågnabb i riksdagskorridorerna. Och Hägglund bekräftar även i Twitter-form att han är den repliksnabbaste av partiledarna.

 

Plumpast: de socialdemokratiska ledamöter som i kollektivistisk klump lämnar salen när Maud Olofsson ska tala. Ett sekteristiskt beteende som avslöjar demokratisk omognad. Måtte valrörelsen föras på en högre nivå än så.

 

Mest avspända: Björklund, Eriksson och Ohly. Det finns alltid i varje partiledargeneration en del som, milsvida motsättningar i sak till trots (eller snarare tack vare dem), slappnar av i sina ömsesidiga replikskiften och förmår att lyfta debatten ur den värsta grälsjukan och istället betona riktigt tydliga ideologiska skiljelinjer.

I gårdagens partiledardebatt var det Jan Björklund och Lars Ohly (och, i hans fall eftersom det är hans stil, och eftersom MP knappast känner sig särskilt stressat över sitt opinionsläge, Peter Eriksson). Det kan nog i Björklunds och Ohlys gemensamma replikskiften förklaras av att de inte i någon större utsträckning konkurrerar om samma väljare, och att motsättningarna faktiskt är djupt ideologiska, och att deras debatter därför inte drabbas av det som Herbert Tingstens beskrivit som: "Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare,och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken. Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på ståndpunkt i en sakfråga."

 

Förtroendeduellen: För Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin handlar mycket av valrörelsen om att övertyga som statsministerkandidater, som potentiella regeringschefer 2010-2014. Utgångspunkterna för de båda skiljer sig starkt åt.
Reinfeldt leder stort i förtroendemätningarna och vet att hans ledarstil vinner brett stöd i väljarkåren, att han är populärare som statsminister än alliansen är som regeringsunderlag. Det är både en möjlighet och en risk för honom när han möter Mona Sahlin i direkt debatt.

Å ena sidan kan han, som ingen annan i alliansen, få oppositionen på defensiven och för alliansens räkning återta initiativet i ett läge när oppositionen leder alla mätningar av partisympatier.

Å andra sidan har han också vad gäller den egna populariteten mest att förlora på ett misslyckat framträdande, vilket kan göra honom för tillbakadragen, polemiskt sparsmakad, rädd för att ta de svåraste debatterna i vilka regeringskollegorna behöver hans stöd mest.

För att alliansen ska ha någon chans att bli återvald måste Reinfeldt gå på offensiven och investera sitt förtroendekapital i de mest kontroversiella frågorna. Men i det ögonblick han gör det sätter han samtidigt sin statsmannaframtoning på spel, kliver ner från sin upphöjda position och tvingas polarisera mer. Av gårdagens partiledardebatt att döma börjar Reinfeldt inse att han inte har något större val än att gå i svaromål med, och ställa motfrågor till oppositionen, agera som om det är han – inte Sahlin – som måste hämta igen ett underläge.

Sahlin, som kämpar mot ett för att vara en socialdemokratisk partiledare ovanligt stort misstroende kring sitt ledarskap, vet å ena sidan att statsministern hittills under mandatperioden enkelt vunnit statsministerkandidatsduellen mellan dem. Å andra sidan räcker det för henne att spela jämt med Reinfeldt, att någorlunda matcha honom, att klara sig hyfsat, för att en debatt ska bli ett plus för henne (jämför Kerry-Bush-debatterna 2004) i kampen om regeringsmakten.

Och i ett jämnt val när de många osäkra väljare som opinionsmätningarna inte fångar och återspeglar bestämmer sig strax före valet, kan trovärdighet i regeringsfrågan, en trovärdig statsministerkandidat, bli en av de mest utslagsgivande faktorerna. Därför är det viktigt för Mona Sahlin, trots hennes underläge i förtroendemätningarna, att söka upp Reinfeldt för debatt regelbundet.
Så oppositionens övertag i partisympatimätningar tvingar Reinfeldt att söka debatt och söka lyfta fram kontraster gentemot Mona Sahlin. Och Reinfeldts övertag i förtroendemätningar tvingar Sahlin att söka debatt för att neutralisera alliansens grepp om regeringsfrågan.

Tv-duellen dem emellan i slutet av den här veckan ger möjligen en tydligare bild av hur deras respektive debattstrategier kommer att se ut under året.

Bli först att kommentera
Etiketter: