Om ridlekis i Innertavle, drömmar på Umåker och Västerbottens, och Sveriges, traditioner av hästkultur och hästsport, handlar den här krönikan. Här i en längre webbversion med ett par kommentarer också om Umåkers stora problem just nu med internt bråk och intern misstro, och förhoppningen att Kajsa Gustafsson som ny VD kan innebära en nystart.

Den här krönikan kan ses som en uppföljning till den här betraktelsen om travsportens tjusning och hemligheter som jag skrev för ett par år sedan:

Det började på de frusna sjöarna

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————–

Ridlekis i Innertavle och drömmar på Umåker

När vilar Västerbotten som rofylldast i sig själv? Vilka ögonblick kommer att dyka upp först när man på äldre dar minns tillbaka och vill berätta om hemligheten med att bo här?

Min tanke vandrar till ridlekis för de minsta barnen i Innertavle hos Åbackens Ridskola, på cykelavstånd från centrala Umeå och ändå i en utpräglad byamiljö. Ridning, körning, pyssel och skötsel med hästarna för barn från 4 till 8 år.

Ibland, om vädret tillåter, rider de en runda i byn. På lagom avstånd promenerar föräldrar efter och ser sina små studsa upp och ner som vantar – skrattande, koncentrade, distraherade , kanske lite ängsliga, cowboys och OS-hjältar i fantasin – när ponnyerna kör en repa trav i vårsolen.

Ridhästarna är viktiga – själsligt, som tröst, som frizon, som utmaning – för många människor i Sverige, både unga och äldre, nästan lite i det fördolda. Ridning är en stor svensk folkrörelse. Och aldrig kan den vara vackrare än en solig dag i Innertavle när ridlekis tar en runda i byn.

***

Hästsporten jag följer, hästsporten i mitt hjärta, är dock travet.

Hästar, skrev etnologen Sara Berglund i sin avhandling ”Vägen till vinnarcirkeln. Travhästen och dess människor mellan sport och spel” (2006), ”är präglade genom sina liv med människan, historiskt och kontinuerligt i vardagen. Selektiv och kontrollerad avel styr djurens reproduktion, och mänskliga rutiner och praktiska arrangemang med stall och hagar sätter gränser i hästarnas vardag. Likaså formas djuren till hobby- och tävlingshästar genom träning och hantering. Därför kan man säga att hästar är ett slags kulturella produkter.”

Men, fortsätter hon: ”Det är emellertid inte bara människan som påverkar hästarna, det motsatta sker också. Djurens närvaro präglar levnadsbetingelserna för de tusentals personer som valt att på olika nivåer ägna sig åt hästar.”

Sara Berglund ägnade sin avhandling åt just travsporten. Travhästar, konstaterar hon, ”uppstår i mötet mellan natur och kultur, det naturliga och det artificiella.” Hon kallar det att travhästen även görs ”socialt”, i det att en förhandling ständigt pågår kring vad en travhäst är och bör vara.

Mål och normer för hästnäringen förändrades i takt med att brukshästar ersattes med tävlingshästar. Hästens roll försköts från att ha varit ett nyttoredskap – inte minst i skogsbruket och inom försvaret – till att bli en del av många människors fritid och rekreation.

Ofta lever både trav- och ridsporten på ett slags blandning av ideell folkrörelse och professionell verksamhet. Samhällets krav och förväntningar på djurhållning, underhållning och avvägningen mellan naturligt och kulturellt i människans förhållande till djur, fortsätter än i dag att färga av sig på hästnäringen.

***

Det där med mötet mellan natur och kultur i hästnäringen återkommer ofta. I ett nummer häromveckan av den amerikanska galopptidskriften Bloodhorse fanns ett stort, fint och informativt reportage från uppfödarna Winter Quarter Farm i Kentucky. Uppfödaren Don Robinson, lite över 60 år gammal, säger där bland annat att ”horses are all about observation and paying attention”.

Han beskriver hur han med åren lärt sig att respektera även fölningsprocessens naturliga gång:

”The older I’ve gotten, the less rush I’m in to fool with them, I’m more willing to wait and watch it unfold. the tendency is to run in and help, but they’re pretty good on their own. Sometimes when you get in there and help, you’re doing it more for yourself than for them. Less is better. Calm. Steady. Pay attention and let it unfold.”

***

Kapplöpning med hästar är en flertusenårig tradition som har rötter ända tillbaka till de gamla grekerna. Även i norden har det förekommit länge.

I ”Travet i våra hjärtan. En antologi om sporten och spelet genom tiderna” (2006) återger Susanna Hedenborg den kända anekdoten om hur präster på 1600-talet lär ha klagat på den folkliga föreställningen om ”att den som kom hem först från kyrkan efter julottan skulle vara den som först fick sin skörd bärgad.” Det fick församlingsmedlemmarna att sitta på helspänn mot slutet av julottan, för att kunna komma först ut ur kyrkan och spänna för hästen, allt för att få ett försprång framför de andra. ”Kanske”, spekulerar Hedenborg, ”hann man inte ens sjunga sista psalmen”.

Men den moderna svenska travsporten har sitt ursprung i 1800-talet och den modernisering av och strukturomvandling i samhället som inleddes då. Och övergången från en gammal nyttobetonad hästkultur till en modern hästkultur för spänning, motion och rekreation tog tid.

Långt in på 1900-talet kämpade inte minst travsporten mot misstro och skepsis. Det märks exempelvis på inledningen till artikeln ”Två Västerbottniska travarechampions” i VK från 4 maj 1925, om Adolf Andersson i Västerhiske och hans storstjärnor ”Dacke” och ”Roland”. Artikelförfattaren kämpar direkt mot fördomarna hos alla som blängde på det moderna tävlandet med nyttodjuren:

”De varje vinter återkommande travtävlingarna på Umeälvens is utgöra även bland icke hästfolk gouterade skådespel. Bland de lekte torde det dock inte vara många som anknyta sitt intresse för dessa tävlingar till den omständigheten, att de utgöra ett ingalunda oviktigt led i det hästavelarbete, som målmedvetet och energiskt inriktats på att åt Norrland bevara en rörlig, härdig och uthållig lättare arbetshäst. Tävlingsmomentet är i själva verket ett eggelsemoment för hästuppfödare och hästhållare ifråga om deras hästars kvalifikationer, och tävlingarna äro alltså ”ej blot till lyst” utan en högst allvarlig institution”.

I dag avlas förstås travhästarna med tävlandet, inte några gamla, historiska arbetsmoment, som norm och mål. Men kombinationen av eggelse och allvar, av lyst och institution, består än i dag. Travsporten är folkrörelse, underhållning, elittävlan och spelverksamhet, allt på en och samma gång. Spelet och sporten, två som älskar och hatar, men oavsett vilket alltid är helt beroende av varandra.

På Coop i Lycksele en lördagsförmiddag snackas det V75, vid de små borden, vid spelbardiskarna där kupongerna finns, i kön till ombudet. Jag var där i förra veckan. En man – kanske var det en av de där berömda ”gubbarna i keps” – konstaterade med den säkerhet bara en V75-spelare kan ha: ”Jorma är klar i sjätte”. Jorma i sjätte? Snabb koll i programmet. Going for Gold Zaz, körd av Jorma Kontio i V75-6. Vann han? Det är klart att han vann. Silverdivisionen i imponerande stil på 12,7, trots intrycket han ger av lite omständlig knölighet. Nu talas det om honom som en blivande elithäst. Gubbarna i keps på Coop i Lycksele är med och bär upp svensk travsport.

***

Västerbotten är ett sjutusan till travlän, och Umåkers travbana, invigd 1944, har en stolt historia, med Berth Johanssons och Big Spenders seger i det så kallade Dunder-Derbyt 1985 som höjdpunkten.

Umåker har fostrat tunga namn i svensk travsport genom åren, inte bara i form av hästar, tränare och kuskar, utan även på spel- och mediesidan. Många började som spolingar – med ungdomlig kaxighet, lillgamla hästblickar och stor begåvning – i Umeå, för att sedan ge sig ut i landet och världen.

Men det är ingen hemlighet att det senaste året varit ett av Umåkers jobbigast någonsin. Stämningen på banan och i travsällskapet har, det är den slutsats en utomstående måste dra av debatten som förts, varit rutten och förbittrad, med stora motsättningar, utbrott, skäll och misstro.

Tidvis verkar det interna umgänget ha brutit samman helt. Tränare som tröttnat har lämnat eller hotat att lämna banan. Hanteringen av uppsagd personal har väckt ny irritation. Och de tuffare tiderna för svensk travsport i stort slår också mot Umåker, vars två storlopp i samband med den årliga V75-dagen haft en dyster prisutveckling åt fel håll.

***

Umåker är inte ensamma om att ha problem i svenskt trav.

Vikande publiksiffror och svårigheterna att hitta hobbyhästägare, trots att små tränare gör vad de kan, skapar oro över sportens folkrörelseförankring bland människor på sikt. Förändringsarbetet för fler unga utövare och en jämlikare könsfördelning går för långsamt (kör mer montétrav på banorna!).

Bananläggningarna är ofta slitna, opraktiska och ofräscha, men medel för nybyggnader eller rejäla renoveringar för en ny tids publik med andra krav och förväntningar än 1900-talets trogna, men snart utdöda, travpublik saknas (experimentera mera!).

De kombinerade prisnivåerna på mat och inträde är hutlösa sett till vad som fås, om målet är att locka familjer och ny publik till banorna (bjud på inträdet, alltid, våga!)

Tiden mellan loppen är för lång (kör loppen tätare!).

Omstarter får ny publik att sucka oförstående (testa nya startmetoder för voltstart!)

Och precis som i samhället i stort, intensifieras diskussionen om det inte snart krävs nedläggningar av en del landsortsbanor för att samla resurserna där de ger mest effekt på kort sikt, till risken av ett långsiktigt tapp av den breda förankringen.

***

I det krisläget tar nu Kajsa Gustafsson, känd bland annat från trav-TV, över som vd, 29 år gammal. Jag tror av hennes inledande kommentarer att döma, att det kan visa sig vara helt rätt. Hon går in i uppdraget med öppna ögon, beredd på det mesta.

Men rådet på vägen lyder: när alla nu kommer fram för att få tala ut sig om hur eländigt allt varit, vilka idioter ”de andra” varit och att den eller den kan du inte lita på – lyssna inte för länge eller för mycket på någon av dem, ta inte ett enda steg ut i konfliktträsket, där finns inget att hämta längre, likgiltigt vem som haft rätt eller fel. Börja om med blankt papper.

Kajsa Gustafsson tar, modigt, över i ett på ytan omöjligt läge, men trots tidigare egna erfarenheter från både Umeå och Umåker, hon har inte spelat någon roll i konflikterna, och just därför har hon inledningsvis stor frihet att slå fast nya spelregler för det interna umgänget på banan.

***

I slutet av april är det V75-helg på Umåker igen. Då bjuds den bästa travsporten här på hela året. Kanske kommer till och med någon världsstjärna.

Men ska man förstå varför stora, starka karlar och fruntimmer ibland bölar som barn när deras hästar vinner – röster som brister i direktsändning är nästan vardagsmat inom travet – måste man förstå att travsportens magi inte uppstår i vinnarcirkeln efter de största loppen, utan inför starten till ett debutantlopp i skymundan.

Det händer att samma personer som var med redan vid fölningen, som såg fölet resa sig på stapplande ben första gången, fortfarande finns i kretsen kring hästen när det är dags för första starten flera år senare.

Så mycket måste gå rätt på vägen, för att det ens ska bli en enda start. Man får nästan svindel vid tanken på allt som kan gå snett. Tävlingarna är bara de sista minuterna av åratals arbete, tvivel och omsorg. Känslor hinner laddas upp. Det gäller miljongalopp i Dubai och det gäller en travdag i Lycksele om sommaren.

Men så länge en häst inte startat, håller drömmarna verkligheten avspänt i handen. Kanske kan även hästen med halvtaskiga förutsättningar visa sig äga det som i slutändan betyder allra mest: hjärtat, inställningen, talangen utöver det vanliga. Kanske blir det en världsstjärna mot alla odds.

När referenten med darrande röst förkunnar att det är ”hundra meter kvar till start”, kan fortfarande allt hända. Ingenting är omöjligt. Det är friheten i ögonblicket innan, som är hästsportens magi.