Etikett: trav

Ridlekis i Innertavle och drömmar på Umåker

Av , , Bli först att kommentera 6

Om ridlekis i Innertavle, drömmar på Umåker och Västerbottens, och Sveriges, traditioner av hästkultur och hästsport, handlar den här krönikan. Här i en längre webbversion med ett par kommentarer också om Umåkers stora problem just nu med internt bråk och intern misstro, och förhoppningen att Kajsa Gustafsson som ny VD kan innebära en nystart.

Den här krönikan kan ses som en uppföljning till den här betraktelsen om travsportens tjusning och hemligheter som jag skrev för ett par år sedan:

Det började på de frusna sjöarna

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————–

Ridlekis i Innertavle och drömmar på Umåker

När vilar Västerbotten som rofylldast i sig själv? Vilka ögonblick kommer att dyka upp först när man på äldre dar minns tillbaka och vill berätta om hemligheten med att bo här?

Min tanke vandrar till ridlekis för de minsta barnen i Innertavle hos Åbackens Ridskola, på cykelavstånd från centrala Umeå och ändå i en utpräglad byamiljö. Ridning, körning, pyssel och skötsel med hästarna för barn från 4 till 8 år.

Ibland, om vädret tillåter, rider de en runda i byn. På lagom avstånd promenerar föräldrar efter och ser sina små studsa upp och ner som vantar – skrattande, koncentrade, distraherade , kanske lite ängsliga, cowboys och OS-hjältar i fantasin – när ponnyerna kör en repa trav i vårsolen.

Ridhästarna är viktiga – själsligt, som tröst, som frizon, som utmaning – för många människor i Sverige, både unga och äldre, nästan lite i det fördolda. Ridning är en stor svensk folkrörelse. Och aldrig kan den vara vackrare än en solig dag i Innertavle när ridlekis tar en runda i byn.

***

Hästsporten jag följer, hästsporten i mitt hjärta, är dock travet.

Hästar, skrev etnologen Sara Berglund i sin avhandling ”Vägen till vinnarcirkeln. Travhästen och dess människor mellan sport och spel” (2006), ”är präglade genom sina liv med människan, historiskt och kontinuerligt i vardagen. Selektiv och kontrollerad avel styr djurens reproduktion, och mänskliga rutiner och praktiska arrangemang med stall och hagar sätter gränser i hästarnas vardag. Likaså formas djuren till hobby- och tävlingshästar genom träning och hantering. Därför kan man säga att hästar är ett slags kulturella produkter.”

Men, fortsätter hon: ”Det är emellertid inte bara människan som påverkar hästarna, det motsatta sker också. Djurens närvaro präglar levnadsbetingelserna för de tusentals personer som valt att på olika nivåer ägna sig åt hästar.”

Sara Berglund ägnade sin avhandling åt just travsporten. Travhästar, konstaterar hon, ”uppstår i mötet mellan natur och kultur, det naturliga och det artificiella.” Hon kallar det att travhästen även görs ”socialt”, i det att en förhandling ständigt pågår kring vad en travhäst är och bör vara.

Mål och normer för hästnäringen förändrades i takt med att brukshästar ersattes med tävlingshästar. Hästens roll försköts från att ha varit ett nyttoredskap – inte minst i skogsbruket och inom försvaret – till att bli en del av många människors fritid och rekreation.

Ofta lever både trav- och ridsporten på ett slags blandning av ideell folkrörelse och professionell verksamhet. Samhällets krav och förväntningar på djurhållning, underhållning och avvägningen mellan naturligt och kulturellt i människans förhållande till djur, fortsätter än i dag att färga av sig på hästnäringen.

***

Det där med mötet mellan natur och kultur i hästnäringen återkommer ofta. I ett nummer häromveckan av den amerikanska galopptidskriften Bloodhorse fanns ett stort, fint och informativt reportage från uppfödarna Winter Quarter Farm i Kentucky. Uppfödaren Don Robinson, lite över 60 år gammal, säger där bland annat att ”horses are all about observation and paying attention”.

Han beskriver hur han med åren lärt sig att respektera även fölningsprocessens naturliga gång:

”The older I’ve gotten, the less rush I’m in to fool with them, I’m more willing to wait and watch it unfold. the tendency is to run in and help, but they’re pretty good on their own. Sometimes when you get in there and help, you’re doing it more for yourself than for them. Less is better. Calm. Steady. Pay attention and let it unfold.”

***

Kapplöpning med hästar är en flertusenårig tradition som har rötter ända tillbaka till de gamla grekerna. Även i norden har det förekommit länge.

I ”Travet i våra hjärtan. En antologi om sporten och spelet genom tiderna” (2006) återger Susanna Hedenborg den kända anekdoten om hur präster på 1600-talet lär ha klagat på den folkliga föreställningen om ”att den som kom hem först från kyrkan efter julottan skulle vara den som först fick sin skörd bärgad.” Det fick församlingsmedlemmarna att sitta på helspänn mot slutet av julottan, för att kunna komma först ut ur kyrkan och spänna för hästen, allt för att få ett försprång framför de andra. ”Kanske”, spekulerar Hedenborg, ”hann man inte ens sjunga sista psalmen”.

Men den moderna svenska travsporten har sitt ursprung i 1800-talet och den modernisering av och strukturomvandling i samhället som inleddes då. Och övergången från en gammal nyttobetonad hästkultur till en modern hästkultur för spänning, motion och rekreation tog tid.

Långt in på 1900-talet kämpade inte minst travsporten mot misstro och skepsis. Det märks exempelvis på inledningen till artikeln ”Två Västerbottniska travarechampions” i VK från 4 maj 1925, om Adolf Andersson i Västerhiske och hans storstjärnor ”Dacke” och ”Roland”. Artikelförfattaren kämpar direkt mot fördomarna hos alla som blängde på det moderna tävlandet med nyttodjuren:

”De varje vinter återkommande travtävlingarna på Umeälvens is utgöra även bland icke hästfolk gouterade skådespel. Bland de lekte torde det dock inte vara många som anknyta sitt intresse för dessa tävlingar till den omständigheten, att de utgöra ett ingalunda oviktigt led i det hästavelarbete, som målmedvetet och energiskt inriktats på att åt Norrland bevara en rörlig, härdig och uthållig lättare arbetshäst. Tävlingsmomentet är i själva verket ett eggelsemoment för hästuppfödare och hästhållare ifråga om deras hästars kvalifikationer, och tävlingarna äro alltså ”ej blot till lyst” utan en högst allvarlig institution”.

I dag avlas förstås travhästarna med tävlandet, inte några gamla, historiska arbetsmoment, som norm och mål. Men kombinationen av eggelse och allvar, av lyst och institution, består än i dag. Travsporten är folkrörelse, underhållning, elittävlan och spelverksamhet, allt på en och samma gång. Spelet och sporten, två som älskar och hatar, men oavsett vilket alltid är helt beroende av varandra.

På Coop i Lycksele en lördagsförmiddag snackas det V75, vid de små borden, vid spelbardiskarna där kupongerna finns, i kön till ombudet. Jag var där i förra veckan. En man – kanske var det en av de där berömda ”gubbarna i keps” – konstaterade med den säkerhet bara en V75-spelare kan ha: ”Jorma är klar i sjätte”. Jorma i sjätte? Snabb koll i programmet. Going for Gold Zaz, körd av Jorma Kontio i V75-6. Vann han? Det är klart att han vann. Silverdivisionen i imponerande stil på 12,7, trots intrycket han ger av lite omständlig knölighet. Nu talas det om honom som en blivande elithäst. Gubbarna i keps på Coop i Lycksele är med och bär upp svensk travsport.

***

Västerbotten är ett sjutusan till travlän, och Umåkers travbana, invigd 1944, har en stolt historia, med Berth Johanssons och Big Spenders seger i det så kallade Dunder-Derbyt 1985 som höjdpunkten.

Umåker har fostrat tunga namn i svensk travsport genom åren, inte bara i form av hästar, tränare och kuskar, utan även på spel- och mediesidan. Många började som spolingar – med ungdomlig kaxighet, lillgamla hästblickar och stor begåvning – i Umeå, för att sedan ge sig ut i landet och världen.

Men det är ingen hemlighet att det senaste året varit ett av Umåkers jobbigast någonsin. Stämningen på banan och i travsällskapet har, det är den slutsats en utomstående måste dra av debatten som förts, varit rutten och förbittrad, med stora motsättningar, utbrott, skäll och misstro.

Tidvis verkar det interna umgänget ha brutit samman helt. Tränare som tröttnat har lämnat eller hotat att lämna banan. Hanteringen av uppsagd personal har väckt ny irritation. Och de tuffare tiderna för svensk travsport i stort slår också mot Umåker, vars två storlopp i samband med den årliga V75-dagen haft en dyster prisutveckling åt fel håll.

***

Umåker är inte ensamma om att ha problem i svenskt trav.

Vikande publiksiffror och svårigheterna att hitta hobbyhästägare, trots att små tränare gör vad de kan, skapar oro över sportens folkrörelseförankring bland människor på sikt. Förändringsarbetet för fler unga utövare och en jämlikare könsfördelning går för långsamt (kör mer montétrav på banorna!).

Bananläggningarna är ofta slitna, opraktiska och ofräscha, men medel för nybyggnader eller rejäla renoveringar för en ny tids publik med andra krav och förväntningar än 1900-talets trogna, men snart utdöda, travpublik saknas (experimentera mera!).

De kombinerade prisnivåerna på mat och inträde är hutlösa sett till vad som fås, om målet är att locka familjer och ny publik till banorna (bjud på inträdet, alltid, våga!)

Tiden mellan loppen är för lång (kör loppen tätare!).

Omstarter får ny publik att sucka oförstående (testa nya startmetoder för voltstart!)

Och precis som i samhället i stort, intensifieras diskussionen om det inte snart krävs nedläggningar av en del landsortsbanor för att samla resurserna där de ger mest effekt på kort sikt, till risken av ett långsiktigt tapp av den breda förankringen.

***

I det krisläget tar nu Kajsa Gustafsson, känd bland annat från trav-TV, över som vd, 29 år gammal. Jag tror av hennes inledande kommentarer att döma, att det kan visa sig vara helt rätt. Hon går in i uppdraget med öppna ögon, beredd på det mesta.

Men rådet på vägen lyder: när alla nu kommer fram för att få tala ut sig om hur eländigt allt varit, vilka idioter ”de andra” varit och att den eller den kan du inte lita på – lyssna inte för länge eller för mycket på någon av dem, ta inte ett enda steg ut i konfliktträsket, där finns inget att hämta längre, likgiltigt vem som haft rätt eller fel. Börja om med blankt papper.

Kajsa Gustafsson tar, modigt, över i ett på ytan omöjligt läge, men trots tidigare egna erfarenheter från både Umeå och Umåker, hon har inte spelat någon roll i konflikterna, och just därför har hon inledningsvis stor frihet att slå fast nya spelregler för det interna umgänget på banan.

***

I slutet av april är det V75-helg på Umåker igen. Då bjuds den bästa travsporten här på hela året. Kanske kommer till och med någon världsstjärna.

Men ska man förstå varför stora, starka karlar och fruntimmer ibland bölar som barn när deras hästar vinner – röster som brister i direktsändning är nästan vardagsmat inom travet – måste man förstå att travsportens magi inte uppstår i vinnarcirkeln efter de största loppen, utan inför starten till ett debutantlopp i skymundan.

Det händer att samma personer som var med redan vid fölningen, som såg fölet resa sig på stapplande ben första gången, fortfarande finns i kretsen kring hästen när det är dags för första starten flera år senare.

Så mycket måste gå rätt på vägen, för att det ens ska bli en enda start. Man får nästan svindel vid tanken på allt som kan gå snett. Tävlingarna är bara de sista minuterna av åratals arbete, tvivel och omsorg. Känslor hinner laddas upp. Det gäller miljongalopp i Dubai och det gäller en travdag i Lycksele om sommaren.

Men så länge en häst inte startat, håller drömmarna verkligheten avspänt i handen. Kanske kan även hästen med halvtaskiga förutsättningar visa sig äga det som i slutändan betyder allra mest: hjärtat, inställningen, talangen utöver det vanliga. Kanske blir det en världsstjärna mot alla odds.

När referenten med darrande röst förkunnar att det är ”hundra meter kvar till start”, kan fortfarande allt hända. Ingenting är omöjligt. Det är friheten i ögonblicket innan, som är hästsportens magi.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Det började på de frusna sjöarna

Av , , 1 kommentar 9

Travsporten som speglar historien och samtiden är ämnet för den här torsdagskrönikan, med anledning av V75-tävlingarna på Umåker på lördag. Som vanligt med snitsig teckning av Niklas Eriksson på temat i papperstidningen.

Det här blir sista krönikan på några veckor för min del, semesterpaus på bloggen också alltså.

————————————————

Umåker, drömmar och drama

Det började på de frusna sjöarna, i blek vintersol.

Hästarnas andedräkter ångande i kapp med åskådarnas; rop, skratt och någon svordom, det omisskännliga ljudet i landskapet av dussintals hovar som mullrar fram, krängande, oslipade stilar som skulle ge moderna tränare – Sören Nordins andliga arvtagare – sömnlösa nätter. Och så någon pålle med ren, effektiv, poff-poff-poff-aktion, i överlägsen ledning och före sin tid.

För över ett sekel sedan började generationers samlade, kluriga, kärleksfulla och även hårdhänta hästkunnande från arbetet i skog och på åker tillämpas i alltmer organiserade kapplöpningar. Prestigen, var så säkra, sprutade ur öronen på inblandade, när människor samlades för att titta på. Hästens roll var på väg att omvandlas från arbete till tävlan och fritid.

Travtävlingarna på svenska vintersjöar, säkert utdömda av en del konservativt sinnade – åsikten att det gamla var gott nog och det nya aldrig bör prövas, har alltid haft företrädare – förebådade och symboliserade ett kommande skifte från en hästkultur till en annan. Travsporten växte fram parallellt med andra samhällsförändringar i industrialismens spår i växande städer och på en landsbygd i omvandling. För en del som flyttat från byarna till jobben i städerna blev travbanan även en påminnelse om ett ursprung.

Travets historia har många enskilda banbrytare, lätta att identifiera i efterhand: de geniala hästkarlarna, de sluga hästhandlarna, de stormrika investerarna och de skarpsynta entreprenörerna/organisatörerna. Men överlägset störst betydelse för travets modernisering och utveckling hade dess folkrörelsekaraktär, dess förankring i lokalsamhällena. Vardagstravet var elittravets förutsättning, inte tvärtom.

”I gårdarna runt morfars torpstuga i Backmo fanns det gott om arbetshästar. Någon enstaka ardenner, men mest grova nordsvenskar med obetydliga inslag av travstam. På kvällarna smög jag gärna in till en spilta i grannskapet. Hade vid det laget hunnit konstatera att hästarna var snälla och ofarliga djur, så jag kände mig trygg när jag satte mig i krubban för att komma så nära som möjligt. Där kunde jag sitta i timmer. Jag njöt i fulla drag av att bara titta på hästen, klappa den på huvuden, prata med den och lyssna på det trivsam knaprande ljudet när den tuggade hö.”
Stig H Johansson i ”Mitt spår”

Utan hästkulturen, det breda publikintresset och möjligheterna för människor att alltid identifiera sig med något av ekipagen, med ett öde och en story, hade travet aldrig blivit vad det blev i Sverige. Mer värt än någon reklamkampanj har insikten varit, från hembyn eller besöket på stallbacken – eller kanske från äventyret att själv ha ägt en häst – om hur mycket planering och slit, hur många besvikelser och nya tag och hur mycket sabla bondtur eller missröta det är som kulminerar på upploppet, varje tävlingsdag, varje lopp, året om.

”Oj, det är så mycket jobb och många bekymmer innan en häst ens kommer ut till start. Jag tror knappt att folk kan förstå det. Tänk sedan nästa steg, till att den finns med bakom startbilen när Kriteriet avgörs…Ja, herre gud…”
Timo Nurmos i Travrondens vinternummer, 2007

Jag är övertygad om att travet fortfarande står och fallet med sin folkrörelsekaraktär, sin förankring och närvaro i lokalsamhällena runt om i landet.
Drömmen att det går även för människor utan stora plånböcker att någon gång vara med på en häst, med enkel bakgrund och tränad i ett litet stall, som blir årgångens stjärna, är en överlevnadsfråga för travet.

Travsportens historia speglar viktiga aspekter av det moderna Sveriges framväxt, än i dag. Frågeställningarna i framtidsdebatten känns igen.
Det handlar om svårigheterna med att få publiken, allt äldre, att fortsätta komma till banorna, med de möjligheter som finns att spela via internet. Det handlar om dåliga förutsättningar för småägare, småtränare och mindre uppfödare att verka på rimliga villkor, om den tynande folkrörelsen.

Det handlar om jämställdhet. Könsfördelningen bland eliten är fortfarande pinsamt sned. Orsakerna är flera, men de som inte vill se att det finns en patriarkal struktur inom travsporten som missgynnar kvinnor som vill etablera sig som tränare eller kuskar, har stallbackens största skygglappar och fetaste öronproppar.

Det handlar, en annan ödesfråga för travets trovärdighet och förankring i det omgivande samhället, återkommande om djurskydd och djurvård, om kontroll, attityder och stränga regelverk, som alltid måste komma först och kring vilka kritiska frågor aldrig får viftas bort. För många av oss är det ett villkor för traventusiasm.

Det handlar om travtränarens nya roll, där uppgiften inte längre enbart är att träna häst, tjurigt och fåordigt i skogen, utan om att bjuda på ett helt upplevelse- och servicekoncept, uppdaterat till 2000-talets ekonomi.

”Det är så hårt, det är bara en liten procent som klarar sig ekonomiskt. Men de är så roade av att köra och träna hästar de här grabbarna och flickorna. Jag avrådde mina egna söner från det, å det bestämdaste. Men de tog sina studenter och sedan skulle de absolut köra hästar. Olle Goops son, Svanstedts son, Untersteiners son. Det går vidare i arv på många håll.”
Sören Nordin i en av sina sista intervjuer, 2007, i Aftonbladet

Det handlar om klyftor mellan stad och land, mellan storbanor och småbanor, om regionala prioriteringar. Det handlar om huruvida det viktigaste på längre sikt är antalet aktiva, publiksiffrorna eller de rena spelintäkterna, och hur de storheterna hänger ihop med varandra.
Travet fortsätter att spegla sin samtid.

Travsporten har utvecklats mycket de senaste decennierna, och är i flera avseenden mer tilltalande i dag än någonsin – men känslan i magen när det ropas ut till start, måste förbli sig lik.

När Maharajah, världsstjärnan som kämpat mot bjässarna i Paris under vintern, vänds upp till start på lördag i gulddivisionen kommer det att uppstå en alldeles speciell stämning bland publiken på Umåker, ett laddat sorl över besöket i Norrland.

Men för några kommer det att vara lika nervöst, spännande och dramatiskt i något smålopp utanför V75, när en för de flesta okänd, lokal häst i skymundan börjar volta och månader eller åratal av lokal möda, drömmar och tvivel ska kulminera.
I det minidramat, lika mycket som i entusiasmen över den stora stjärnan, säkrar travet sin framtid.

Det finns rationellare spelformer, mer tidseffektiv underhållning och mindre komplicerade tävlingsnöjen, men det finns ingen sport så rik på historia, nyanser och spännande berättelser som travet. Travbanor, likt teatersalonger, är laddade av minnen från dramatiska ögonblick och emotionella urladdningar, lagrade genom åren.

När speakern ropar till start vaknar de till liv igen och hjärtat börjar bulta av gammal vana. Åk ut till Umåker på lördag och känn efter.

1 kommentar
Etiketter: ,