Är man lite småtrög som jag
När jag började den här bloggen var jag nervös att det skulle bli för kort väg från det att pulsen rusar iväg i irritation över eller entusiasm inför något tills det att tankarna publiceras.
Är man lite småtrög som jag finns det en trygghet i att börja en ledare på förmiddagen i vetskapen om att tryckeriet drar igång först sent på kvällen.
Det första utkastet till en ledare knycklas i regel ihop, oläst av alla utom mig själv, lagom till lunch. Idéer och analyser hinner mogna bra över en eftermiddagsfika och lite småprat eller mejlande med kollegor.
Man läser på en gång till, prövar nya formuleringar, letar bästa linjen, noterar, med en metafor i VM-tider, vilka portar som är luriga och kräver uppmärksamhet.
Jag var rädd för att jag i min blogg skulle börja köra ur i resonemangen redan innan första mellantiden.
Nu inser jag att det är tvärtom.
Själva lockelsen och vinsten med de snabba bloggkommentarerna, meningsutbytet mellan olika lokala debattörer här på vk.se ligger i just den höga pulsen – i spontaniteten som tekniken möjliggör.
De ersätter inte, men kompletterar den vanliga, långsammare debattrytmen.
Inläggen på bloggarna kommer med lite mer syra och bett än mogna produkter brukar göra. Det provocerar fram grimascher, varvar upp diskussionen.
Tids nog kommer ju alltid det fördjupande materialet som får oss att samla ansiktsdragen igen.
