Botniabanan och ’milstolpen’ i svensk historia

Kommmunalrådet Lennart Holmlund hyfsar nu sin ståndpunkt i frågan om överklagandena i samband med bygget av Botniabanan.

I förra veckan gick han till attack mot "överklagandeinstrumentet" som ett sätt för jurister att "sabotera" genomförandet av infrastrukturprojekt och vill inte se fler domstolsavgöranden.

Det är naturligtvis en ohållbar ståndpunkt i ett rättssamhälle.
I sin blogg nu på måndagen betonar han att han inte – tack för det – vill inskränka möjligheterna att överklaga.

Istället går han mer in på den punkt som debatten borde handla om: nämligen den nya, hårdare miljölagstiftning från 1999 som Botniabanan är ett av de första stora projekt att omfattas av.

I ett dokument från socialdemokraterna – "Miljö och hållbar utveckling. Tio år med en socialdemokratisk regering" – från förra mandatperioden står följande att läsa om miljöbalken:

"Ett av de viktigaste miljöpolitiska instrumenten är miljölagstiftningen. Efter ett gediget utredningsarbete infördes den 1 januari 1999 den nya sammanhållna Miljöbalken. Med miljöbalken har miljörätten fått en gemensam plattform. I balken samordnades femton lagar som rörde miljö, natur och hälsa. Lagstiftningen skärptes, bland annat genom införandet av allmänna hänsynsregler och miljökvalitetsnormer.
Miljöbalken är en milstolpe i den svenska miljölagstiftningens historia. Just nu arbetar regeringen med att utveckla Miljöbalken och samordna den med annan lagstiftning. En prioriterad fråga är att uppnå en effektivare handläggning av miljöärenden."

Det visar alltså att Lennart Holmlund – istället för kritik av de domstolsförhandlingar som är väl grundade i den nya miljölagstiftning hans eget parti skryter över – borde diskutera vad i miljöbalken som borde ändras.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är insatt i detaljer i den frågan, men miljöbalken har ju länge kritiserats för att skapa inte bara nödvändiga, utan också onödiga, merkostnader.
Även socialdemokraterna har, som ovan, sett det som en prioriterad fråga att utforma en effektivare handläggning. Lennart Holmlund är alltså långt ifrån ensam i den kritiken.

Det handlar om svåra avvägningar i en miljölagstiftning som inte kan viftas bort som irrelevant, men som heller inte kan försvaras som perfekt.

Men det borde framgå tydligare i Lennart Holmlunds inlägg att hans vrede i sak riktar sig mot det som hans eget parti ser som en ’milstolpe’ i svensk historia.