Skvallerpress då, skvallerpress nu

Det påstås ofta att massmedia, och framför allt kvällstidningarna, löpt amok i kändishysteri och frossande i stjärnornas privatliv.

Roligt att läsa är det ju knappast för vänner av något mer seriös nöjesjournalistik. Men jag är tveksam till om kändishysterin i sig, reportrar i jakt på hetaste skvallret från nöjesvärlden, verkligen är något nytt under solen.

En historisk återblick visar att det kanske i själva verket är ett gammalt fenomen som kommit tillbaka med full kraft.

Förr kallades kändisjournalisterna nämligen för teaterreportrar, och de var viktiga för tidningar som levde på lösnummerförsäljning.

En av Dagens Nyheters teaterreportrar från början av 1900-talet, Set Poppius, skrev så här när han i en historik ("Bakom Spalterna. Ur Dagens Nyheters historia") tittade tillbaka på sitt journalistiska uppdrag på DN 1910-1915:

"Den tidens teaterintresse hade emellertid en påfallande ytlig karaktär. Naturligtvis fanns det en publikelit som framför allt hyllade Konsten, men teaterintresset hos den breda publiken, den publik som tidningarna skulle leva på, präglades i hög grad av den rådande personkulten.
Nyhetsjakten inom teaterreportaget inriktade sig i mycket stor utsträckning på teaterfolkets privata göranden och låtanden, deras personliga meningsyttringar i alla möjliga frågor i samband med deras arbete, deras framtidsplaner, engagemangsfunderingar, konflikter med teaterdirektionerna osv.
Men så fanns det ju också bland den tidens teaterfolk ett överflöd på "stjärnor" som var föremål för en långt driven personkult. Teaterreporterns egentliga uppgift var att mata denna kult med idel brännbara ämnen."

Set Poppius går vidare med att beskriva hur det gällde att ha ett antal stamställen i Stockholms restaurangliv där journalister hängde omkring och umgicks med kändisarna för att inte missa något.
Och hur det skedde på direkt order från redaktionsledningarna med extra pengar för att täcka upp "ett mera konstant uteliv".

Han menar i sin återblick att den typen av journalistik från 1900-talets början tillhör det förgångna. Föga anade han nog att det bara var början.

Något särskilt nytt fenomen är nog alltså kändishysterin knappast. Den tar sig ständigt nya former, men fascinationen för celebriteter i sig är förmodligen gammal som människan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.