Ågren, Holmlund och grabbarnas gemenskap

Efter valet förra hösten hade VK en fin bild på kommunstyrelsens ordförande Lennart Holmlund och nyblivne oppositionsrådet Anders Ågren där grabbarna berättade om hur de brukar dricka öl tillsammans och där Lennart Holmlund avslöjade att han trodde på bättre samarbete med moderaten Ågren än med lite krångligare Britt-Marie Lövgren (fp).

Man nästan såg framför sig hur Holmlund – skicklig, skicklig på detta spel – slickade sig om munnen vid tanken på att få fostra unge Ågren i hur kommunens affärer ska skötas i enighet. Oss grabbar emellan så att säga.

Umeandan i all ära – det var som att se patriarkatet återfödas i unga Umeå och ingen helt lyckad start för moderaterna som ledande oppositionsparti.

Lite oroad blir man därför när Anders Ågren börjar låta så lik Lennart Holmlund att de är svåra att skilja åt. Hur ivrig får ett oppositionsråd vara över att få ta gemensam fight med kommunstyrelsens ordförande i regelverkens utkanter?

Anders Ågren attack på länsarkitekten Bo Berge för att denne yttrar invändningar mot det planerade bostadsområdet på Öbacka Strand är principiellt tveksam. Ågren invänder nämligen inte i sak, utan irriterar sig över att kritik överhuvudtaget framförs. Det är pampbeteende.

Kommunledningens tidigare försök att kryssa mellan regelverken i frågan om Öbacka strand har inte varit särskilt övertygande. Man har fått berättigade bakläxor då projektet inte är okomplicerat när det gäller Botniabanan och stadsmiljön.

Nu kanske man har hittat en kompromiss som fungerar och det är givetvis inte något problem med att oppositionen engagerar sig för projektet tillsammans med kommunledningen.

Men man måste skilja mellan beslut och beslutsprocess, och det är väldigt olyckligt när debatten börjar handla mer om kritikers rätt att överhuvudtaget yttra sig, än om själva sakfrågan.

Det finns ett stort värde i att andra aktörer fortsätter att kritisera och ifrågasätta när de tyngsta politiska aktörerna är eniga.

Debatten har ett egenvärde, för att inte tystnaden ska sprida sig i staden. Och den politiska tystnaden är ett hotande problem i Umeå.
När kommunstyrelsens ordförande och oppositionsledaren faller i varandras armar och spelar drabbade offer bör det välkomnas om andra röster sticker ut och bryter mönstret.
Det vinner processen på i slutändan. Öbacka strand kommer att bli ett bättre genomtänkt och planerat bostadsområde tack vare kritiken.

När Anders Ågren talar om att en kampanj pågår mot Umeå blir det demokratiskt tvivelaktigt – den som inte håller med kommunledningen i planeringsfrågor är alltså automatiskt emot Umeå och ska tiga?

Kommunledningen bör tagga ner och visa lite större ödmjukhet inför det faktum att även om inte kritikerna alltid har rätt, så har kommunledningen inte alltid rätt heller.

Så briljanta är de inte i stadshuset att den öppna debatten bör tystas ned för att kommunledningen ogillar att höra invändningar.