Den som har de vita gummistövlarna är du

När man deltar i den politiska debatten händer det lätt att man i en blandning av engagemang för vissa idéer och den ofrånkomliga viljan att få verka i en tid med stora, viktiga frågor och avgörande motsättningar eldar upp sig, skärper ordvalet, väljer en hårdare nyans, överdramatiserar och blir patetisk.

Ibland är det förstås tvärtom: man tittar tillbaka på en debatt eller en sakfråga och bannar sig för att man inte tagit i mer, larmat högre, insett betydelsen av just det meningsutbytet som pågick.
Varför stod man inte på barrikaden? Kanske är det ännu vanligare.

I båda fallen brukar skönlitteratur och poesi vara ett bra sätt att hitta balans och perspektiv igen.
När det gäller de gånger då debatten flugit iväg med stora ord och dallrande idealism finns det få bättre sätt att komma ned på jorden igen än att läsa Werner Aspenström:

’Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.’

Aspenströms hyllning till gossen gråsten är också alltid avkopplande att läsa efter en helg när partikongresser proppat öronen fulla med högstämda ideologiska trosbekännelser och lika högstämda egna analyser av ideologiska trosbekännelser.

’Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske
som glanslöst men evigt grönskar.’