Ordförande Persson

Journalistiskt var Sveriges televisions dokumentär om Göran Persson, som började sändas i går, inte särskilt märkvärdig i mina ögon.
Samhällsfrågorna och den politiska utvecklingen blev bara föremål för en svepande, nästan klichéartad skildring, utan fördjupning eller nya inblickar.

Med så mycket unikt material borde det ha gått att åstadkomma mer.

Däremot tycker jag att projektet i sig – sedan Erik Fichtelius väl erkände målkonflikten och bytte sina övriga arbetsuppgifter på SVT – är synnerligen fascinerande och värd uppföljare.

Det är definitivt ingen smickrande bild som målas upp av Göran Persson. Inte för dokumentären är vinklad eller elak, utan för att den tvärtom hovsamt ger Persson fritt utrymme att tala öppenhjärtigt och utan det offentliga framträdandets normala disciplinering.

Spydigheterna, självberömmet, maktinstinkten, bristen på distans till sig själv – allt kommer fram genom Göran Perssons egna kommentarer.

Men också hans förmåga att formulera sig precist och rakt på sak direkt i ögonblicket, hans skicklighet i att snabbt komma till kärnan av en frågeställning. Göran Persson är, med alla sina brister, en skarp analytiker.

Och så kan han ju berätta anekdoter alldeles förträffligt väl. Den om Helmut Kohl var en höjdare.