Funderingar kring kvällens Agenda

Några reflektioner med anledning av kvällens Agenda i Sveriges television:

(1) Vd:n Eva Hamilton har rätt att vara stolt över de dimensioner i dokumentären "Ordförande Persson" som varit spännande och nyskapande journalistik.

Men hon tappade helt tråden när hon avfärdade tanken på att låta allmänheten – alltså fler än bara forskare på Södertörns högskola – ta del av det samlade materialet. Hon lyckades svara mångordigt utan att ge något riktigt bra skäl till varför det här unika projektet ska behandlas som vilken annan intervju som helst.

(2) Erik Fichtelius kan känna sig väldigt nöjd med hur dokumentären mottagits i stort. Han har blivit upprättad i viss mening och kan inte anklagas för att ha varit ett redskap i byggandet av Göran Perssons eftermäle.

Men han borde också mer förbehållslöst kunna erkänna att de dubbla rollerna skadade hans och Sveriges televisions trovärdighet.

Och varför är det så svårt att erkänna att dokumentären som den är klippt och utformad i de fyra tv-avsnitten framför allt har sitt värde som en form av ovanlig dokusåpa, mer än en analys av det politiska skeendet under det senaste decenniet? Är det bara för mig som ordet dokusåpa inte har någon negativ klang, utan en positiv klang? Det ska bli intressant att ta del av den omtalade boken.

(3) Det var inte särskilt svårt att se vilken av de tidigare ministrarna Erik Åsbrink och Morgan Johansson som hade en politisk ställning oberoende av Göran Persson och vilken som mer var en produkt av Göran Persson som regeringsbildare. Erik Åsbrink var, i det här sammanhanget, betydligt mer intressant att lyssna till än Morgan Johansson.

(4) Jag skulle inte bli överraskad om Göran Persson inom några år kommer att bli mer populär tack vare dokumentären än han hade varit utan den.

Dock inte som landsfadersfigur, utan som frispråkig, bitig och lite smålustig karaktär som generöst delar med sig av sina analyser och omdömen i medierna. Han har en begåvning som är mycket värd i tv – den att i någon mån kunna glömma kameran.

(5) Jag har alltid haft svårt, för svårt förmodligen, att inte känna sympati för "förlorarna", de som utsatts för drev eller andra typer av kampanjer på grund av misstag bottnande i mänskliga egenskaper.

Någonstans tycker jag att det får räcka med avhyvlingar och misstänkliggöranden, även om de begått fel eller omdömeslösheter, någonstans måste det finnas proportioner i uppmärksamheten.

Därför var det på sätt vis skönt att få se Lars Danielsson uppträda i en debatt där han fick tala om något annat än om var han var den där annandagen.
Och han var välformulerad på det sätt man förväntar sig att en ledande rådgivare till en statsminister ska vara.