Varför inte ta chansen?

Lars Leijonborg har chansen att avgå som trött och förbrukad partiledare för folkpartiet men stanna kvar som uppskattad utbildningsminister. Det vore ett i de flesta avseenden rationellt beslut.

Dels skulle det ge hans efterträdare tre år på sig att bli varm i kläderna inför nästa val. Dels skulle det ge folkpartiet en välbehövlig nystart och distans till de senaste sex-sju turbulenta åren – som bjudit både stora framgångar, rejäla motgångar och några pinsamma händelser.

Sällan har heller en partiledare haft ett sådant läge att avgå utan att behöva avsättas eller försvinna ut i periferin helt och hållet.

Leijonborg skulle kunna lämna partiledarposten men förbli statsråd, och han skulle kunna träda tillbaka efter ett val där folkpartiet visserligen gick kraftigt bakåt, men dock fick uppleva maktskifte.

Det enda scenario som skulle göra det begripligt varför Leijonborg inte avgår självmant inom den närmaste tiden är om han planerar att sitta som partiledare över nästa val, alltså i ytterligare tre och ett halvt år.

Det är ambitiöst av någon som redan suttit ett decennium och vars partiledarskap aldrig lär kunna bjuda på någon förnyelse eller vitalisering efter den dramatik som föregick valet i höstas.

Folkpartiet i Dalarna efterlyser ett partiledarskifte, det rapporteras att andra länsförbund också har diskuterat frågan utan att föra den upp på en formell nivå.

Huruvida Leijonborg bör sitta kvar eller inte kan förstås bara folkpartisterna svara på. Men jag skulle bli mycket överraskad om inte partiledarfrågan stod i centrum inför höstens landsmöte.