Den tysta flickan

Just nu håller jag på att läsa danske författaren Peter Høegs senaste roman "Den tysta flickan".

Det första jag läste av honom var novellsamlingen "Berättelser om Natten" (1990). Mitt pocketexemplar av den är sönderbläddrat.

Jag minns fortfarande exakt var och vid vilket tillfälle jag läste samlingen första gången (nyckelord: köksbordet, ostmacka, te, kvällsljus, hund som sover på soffan bredvid).

Det är fortfarande den av hans böcker som jag tycker bäst om, tätt följd av debutromanen "Föreställning om det 20:e århundradet" – båda präglade av en berättarglädje, kompositionsbriljans, perfektion och totalt kontrollerad stil som från och till stört en del recensenter till den indirekta frågan: Kan något så elegant, smidigt och fulländat verkliga rymma djupare innehåll?
Måste det inte finnas skrovligheter, ojämnheter och stickor i framställningen som känns vid läsningen, gör den en gnutta obekväm?

Något lite ligger det kanske i de invändningarna, även om det inte direkt berör den enskilda läsaren och det enskilda verket.

Hade han fortsatt att briljera på precis samma sätt i bok efter bok hade det förmodligen blivit tröttsamt. Så det var nog nödvändigt att de efterföljande romanerna "Fröken Smillas känsla för snö" (1992) och "De kanske lämpade" (1993) gav författarskapet en i viss mån ny inriktning.

De två berättelserna rymde en större laddning än de tidigare, ett allvar och ett drag av oförsonlig samhällskritik och vrede som omöjliggjorde den rena, nästan rakt igenom leende beundran man kunde känna för hans första böcker.

Sämst tyckte jag om "Kvinnan och apan", som kom 1996, den var för mig en stor besvikelse. Och sedan gav inte Peter Høeg ut något på tio år.

Nu är han alltså tillbaka, även i svensk översättning. Och det är en efterlängtad återkomst. Jag rekommenderar "Den tysta flickan" varmt.