Bloggar i hemlighet – om kissande inför publik
Jag är belagd med bloggförbud några veckor framåt av närstående och andra, men lyckades i går smita in under radarn, publicera några inlägg och sedan logga ut igen innan någon fick nys om något.
Nu försöker jag mig på samma aktion igen. Om ni inte hör av mig igen blev jag upptäckt den här gången och fick min dator konfiskerad.
Men detta med kissande inför publik kräver ju sin kommentar.
För mig låter det som något väldigt förutsägbart, ett försök att provocera med kroppslighet och utsuddade gränser av vilka det finns tusentals liknande i teaterhistorien.
Själv skulle jag aldrig vilja titta på just detta – inte en chans. Gäspar vi inte alla inför idén?
Anders Ågrens reaktion visar dock att det uppenbarligen fortfarande kan provocera rätt ordentligt, åtminstone kopplat till en diskussion om finansiering och kulturpolitiska syften.
Och då blir det förstås intressant – varför är just detta så irriterande? Hur ofta utlöser kultur sådana debatter med kraftord och allt?
Det finns som sagt otaliga exempel på situationer där föreställningar av olika slag sökt lura, locka eller tvinga fram reaktioner som ytterst syftat till att utforska och samtidigt upplösa gränserna mellan åskådare och aktörer.
Men förr eller senare stelnar en provokation till norm.
Nästan allt som i dag är vardag och vana på scener av olika slag utlöste någon gång för inte alltför länge sedan ramaskrin, också av ekonomisk art.
Och det som varit norm under sekel får de flesta av oss att somna. Det kan vara värt att minnas, innan man börjar bygga upp ett nytt slags kulturpolitik byggd på recensioner av, eller föraningar om, enskildheter.
Jag är mer rädd för den kulturpolitik som framför allt vill undvika det som uppfattas vara orimligheter, än för den som ibland vill utforska orimligheter för sakens egen skull.
Tanke och ansvar bakom saknas ju inte. Det vilar hos de konstnärliga ledningarna vars bedömningar styr verksamheten och vars kvalitet egentligen bara kan bedömas utifrån helheten, eftersom kultur till sin natur är sökande och prövande.
Hade jag haft mer tid och inte stått under bevakning med symboliskt svepande lampor och skällande hundar i bakgrunden, så skulle jag ha velat ha kommit med en längre analys och fler exempel. Men två får räcka.
Mest känd för sådana försök att tvinga publiken till fysiskt ställningstagande är kanske performance-artisten Marina Abramovic, som vid föreställningen ’lips of St.Thomas’ 1975 bland annat ristade sin mage blodig inför publiken och sedan lade sig naken på isblock med ett värmeelement ovanför sig riktat mot såren på magen som började blöda ännu mer.
Efter det att hon legat trettio minuter på isblocken utan ansats att sluta fick några åskådare nog av att betrakta självtortyren och avbröt föreställningen.
Kontraktet som alltid finns där mellan scen och salong om normer och gränser och verklighet i en föreställning ansågs som brutet.
Viljan att ingripa för att rädda en människa blev starkare än den djupt sittande rädslan för att avbryta en pågående föreställning.
Professorn i teatervetenskap vid Freie Universität i Berlin Erika Fischer-Lichte skriver om ’lips of St. Thomas’ i sin bok "Theatre, Sacrifice, Ritual – Exploring Forms of Political Theatre":
"In this way, Abramovic transferred the spectators into an extremely upsetting, deeply disquiteing, even agonizing situation. Norms, rules and securities that had been taken for granted up to then seemd invalidated."
Mitt favoritexempel är dock iscensättningen av Teufels General på Volksbühne i Berlin. Jag har inte sett den själv, men har sett videoutdrag och fått många anekdoter berättade för mig från olika föreställningar.
Det ska ha varit en fantastisk iscensättning. Men där förekom också en mängd provocerande scener med spyor och annat, som tillsammans med föreställningens längd fick flera åskådare att resa sig och gå. Vid ett tillfälle, när ytterliggare åskådare traskade ut ur lokalen, vände sig en av skådespelarna ut mot publiken och skrek:
– Vi ska fortsätta spela tills inte någon av er är kvar längre!
