Fladdrande kinder viktigare än spända muskler, dags för paus

Perfektionism är det farligaste av beroenden eftersom det aldrig kan tillfredställas ens för en sekund. Det perfekta existerar inte. Ofullständigheten är, tack och lov, ofrånkomlig.

Någonstans är det utgångspunkten också för en humanistisk, medmänsklig, tolerant, förlåtande livshållning.

Att erkänna det ofulländade är kanske en förutsättning även för en sansad demokratisk debatt.
Inget argument kan avsluta en diskussion för alltid, vi måste alltid fortsätta vrida och vända på frågeställningarna, vara nyfikna och ödmjuka inför det faktum att man aldrig är färdig i kunskaper och perspektiv.

Det hindrar inte att man argumenterar energiskt för det man tror på. Men förhoppningsvis hindrar det att man slutar lyssna på andra i känslan av att ha löst världens problem en gång för alla.

Jag tänker på en fin replik i filmen "Seabiscuit" med bland andra Jeff Bridges och Tobey Maguire: " You show me something that’s perfect, and I’ll show you something that’s not."

Strävan efter det fulländade kan sluta i katastrof, för den strävan ligger ibland fundamentalismen nära.

På det individuella planet yttrar sig perfektionism ofta i karriärhets och utbrändhet.

Man vill för mycket, jobbar för hårt och faller in i en jargong eller ett tänkande som inte lämnar något utrymme för paus, vila eller nivåskillnader i prestationer och resultat.

Kanske har man fått en chans eller ett uppdrag som man inte räknat med och som innebär oanade möjligheter – men som till slut bara leder till omättliga, inre prestationskrav.

Downshifting är en term som etablerats de senaste åren. Den syftar på människor som hoppar av karriärhjulet och avstår från materiella vinster och olika former av status för att vinna i livskvalitet och tid.
Det kan ske kort innan eller strax efter att man gått in i väggen.

Jag tror som många andra att betydelsen av sådana erfarenheter kommer att öka de närmaste decennierna.

Vyerna och möjligheterna har vidgats enormt, men det är fortfarande bara ett fåtal förunnat att kunna utnyttja dem – och det leder till frustration och svårigheter att hitta balansen i den egna vardagen.

Länge har allt fokus legat på hur vi kan förverkliga oss själva. Kanske borde vi ägna mer tid åt att fundera över hur vi kan lära oss fördra oss själva, sådana som vi är, i de liv som är inom räckhåll – istället för att drömma om konstgjorda liv som flimrar i tv-rutan.

Ni som delar de här instinkterna att rusa för fullt genom en kallelse: Jobba inte ihjäl er, även om samvetet skriker för full hals att ni inte har rätt till en paus, en sämre dag eller en stund av likgiltighet.

Väggen kan tyckas långt, långt borta – utbrändhet ett fenomen som man bara läser om i tidningarna.

Men håller man högsta hastighet kommer väggen nära på ett ögonblick, utan att man har någon chans att bromsa.

Anspänd perfektionism blockerar mer än den möjliggör, till slut ramlar korthuset.

På hundrameterslöparen i full anspänning fladdrar fortfarande kinderna helt avslappnade, det ser man på repriserna i slow motion.

De fladdrande kinderna är hemligheten mer än de spända musklerna.

Och med detta tänker jag försöka att leva som jag förmanar och ta en paus från bloggandet här några veckor. På återhörande.