Leijonborgs avgång
Just hemkommen efter ett par veckors semester i Berlin bjuder redan första arbetsdagen på en partiledaravgång.
Att Lars Leijonborg skulle hamna i en situation där avgång blev den enda rimliga alternativet var väl inte särskilt överraskande i sig, men beskedet kom ändå ganska snabbt. Man har ju vant sig vid att Leijonborg är en fighter som inte ger sig i första taget.
Jag har kommenterat avgången för vk.se på nyhetsplats och det blir förstås en ledare om det i morgondagens tidning.
En spontan reflektion är att samma sak gäller för folkpartiet som borde ha gällt för socialdemokraterna – nämligen att partiledarskiftet bör symbolisera också en tanke om partiet fortsatta inriktning och framtoning.
Det får alltså inte enbart bli en namnfråga, utan debatten fram till landsmötet bör breddas till att handla om folkpartiets roll i svensk politik de kommande åren.
