Alliansen är en kompromiss mellan fyra idétraditioner

I gårdagskvällens debattprogram Argument på Sveriges television diskuterades den borgerliga alliansens framtid.

Ett par av landets liberala och moderata ledarsidor har börjat argumentera för en sammanslagning av de fyra partierna till en gemensam partibeteckning inför nästa riksdagsval som ett sätt att gå vidare med samarbetet och befästa alliansens överlevnadskraft.

Det är givetvis socialdemokraternas starka ställning i opinionsmätningarna och problemen för folkpartiet och kristdemokraterna som fått allt fler att redan nu börja fundera kring vad alliansen borde göra för att öka sin popularitet och vinna tillbaka väljarnas förtroende.

Alliansen var en absolut nödvändighet för att kunna bryta socialdemokraternas makthegemoni och visa att den borgerliga oppositionen kunde erbjuda ett trovärdigt regeringsalternativ.

Det fanns också en stor samsyn kring bland annat utbildningspolitiken och arbetslinjen som möjliggjorde kompromisser kring ett par klassiska borgerliga problemfrågor – exempelvis kärnkraften och familjepolitiken.

Och det är viktigt att regeringspartierna håller samman under mandatperioden utan att låta sig bli skakis av opinionsmätningar som egentligen säger väldigt lite om hur situationen kommer att se ut inför nästa val.

Jag tror även att det på sikt är nödvändigt med mer organiserade samarbeten mellan ett par av allianspartierna för att undvika att några av dem ständigt hamnar i alltför stor närhet av fyraprocentspärren med de kriskänslor och genbara behov av kortsiktig profilering som den utlöser.

Men jag vänder mig mot tanken att det skulle finnas en "borgerlig" ideologi som nu hittat sin permanenta företrädare i alliansen och som för lång framtid ska slå vakt om den stela blockpolitiken, oavsett vad som händer med socialdemokratin eller vilka nya sakfrågor som samhällsutvecklingen aktualiserar.

Det fyra allianspartierna kommer ur starkt åtskilda idétraditioner som inte kan ignoreras. Och det är viktigt att idédebatten inom partierna inte avstannar på grund av behovet av ett samordnat regeringsarbete.

För mig består alliansen av åtminstone två ideologiska huvudinriktningar, med ett myller av småvägar för den som gillar att långa och många etiketter, som nu kan samarbeta på ett utmärkt sätt, men som i många frågor står långt ifrån varandra: den liberala eller socialliberala (främst men inte enbart folkpartiet och centerpartiet) och den konservativa (främst men inte enbart moderaterna och kristdemokraterna).

Och det är, genom moderaternas styrka, den liberala mitten som riskerar att ta mest stryk om föreställningen att det finns en borgerlig ideologi byggd på något slags borgerligt samhällsintresse styr partiernas samarbete. Då går en hållning och en röst förlorad som behövs i debatten.

Folkpartiet och centerpartiet borde därför, samtidigt som man fortsätter att bejaka det nuvarande alliansprojektet, fundera tillsammans på hur man genom ett mer organiserat samarbete skulle kunna stärka liberalismen (eller socialliberalismen om man så vill) i svensk politik på lång sikt.

Jag kommer under den närmsta tiden att fortsätta utveckla en del tankegångar på ledarsidan och här på bloggen kring detta, kring partiernas framtid och deras ideologiska utgångspunkter.