Värnplikten är ett föråldrat system
Att reglerna för värnplikten är omoderna och inte längre motiveras av försvarets behov torde väl de flesta kunna vara överens om.
Nu kommer signaler från regeringen om att systemet kan vara på väg att ändras på sikt.
I en intervju med Svenska Dagbladet funderar försvarsministern Mikael Odenberg – för en gångs skull ska jag inte skälla på honom här i bloggen – kring en lösning där den allmänna värnplikten bara gäller när det försvarspolitiska läget kräver det, och då omfattar både män och kvinnor, medan den i fredstid är vilande.
Ja, det kan vara en lösning, även om det är oklart ännu hur planering och organisering inom försvaret skulle fungera när definitionen av fredstid respektive orosläge påverkar värnpliktens reella vara eller inte vara.
Att värnplikten, om den finns, ska vara könsneutral är ett självklart krav.
Och det finns en del goda, gamla argument om folkförankring för att ha värnplikt i stället för yrkesarmé.
Men det är tveksamt om de argumenten är tillräckligt många och tillräckligt relevanta i dag när försvaret är högteknologiskt, kräver en annan typ av utbildning än tidigare och måste utformas utifrån de krav på snabb organisationsförmåga som internationella, fredsbevarande uppdrag kräver.
Med tanke på hur få som tas ut till värnplikten i dag går det dessutom knappast att som förr upprätthålla argumentet om folkförankring.
Och de grundläggande värderingar som försvaret ska styras av måste ju även gälla i rekryteringsprocessen oavsett system – alltså finns det inget större formellt skäl att se just värnplikten som ett skydd mot att konstiga politiska värderingar skulle ta över försvaret.
Att slopa värnplikten åtminstone i fredstid vore att utveckla ett föråldrat system och få det att harmonisera bättre med försvarets verkliga arbete, behov och uppdrag.
