När Maria Wetterstrand höll ombuden i herrans tukt och förmaning

Miljöpartiets pågående kongress i Norrköping får mig att minnas den enda miljöpartikongress som jag bevakat på plats: den i Luleå 2001 dit jag var utsänd på uppdrag av Göteborgs-Postens ledarsida.

Jag minns framför allt det briljanta, bohemiska men ändå stränga sätt på vilket den unga kongressordföranden höll ombuden i herrans tukt och förmaning. Något som miljöpartikongresser kräver för att inte spåra ur.

Hon var inte särskilt känd då – Maria Wetterstrand. Och lite stolt är jag över att redan den gången ha förutspått hennes kommande avancemang till språkrör.

Jag gillar partikongresser. Debatterna som pågår till sent in i natten, perifera och för utomstående helt obegripliga strider som får kongressdeltagarna att gå upp i varv.
Lätt excentriska, filosofiska inlägg från okända politiker som om man lyssnar lite noggrannare ofta är tänkvärda och djupsinniga på ett sätt som partiledarnas eller de kända företrädarnas anföranden sällan är.

Just miljöpartiets kongresser lever alltid med spänningar mellan utopism och realism, lusten att opponera och viljan till inflytande. Ibland tvingas partiet slå knut på sig självt i försöken att förklara för omgivningen vad man egentligen vill och menar.

Så var det redan i Luleå 2001 med många turer kring olika beslut och en irriterad partiledning som fick se en del "oönskade" motioner gå igenom trots att man gjorde vad man kunde för att avstyra dem.

Att man fortfarande, trots exempelvis miljöfrågans uppenbara behov av internationella uppgörelser, klamrar sig fast vid det obegripliga EU-motståndet är för mig en gåta.
Det är synd att de svenska miljöpartisterna inte är lite mer lika de gröna i Tyskland, som bejakar Europasamarbetet.