Kan man läsa sin ungdoms litterära hjältar på nytt?

Kan man någonsin som vuxen gå tillbaka till sin ungdoms litterära hjältar – de som formade ens språk, hackade i och sandpapprade på ens världsbild, fick en att tvivla och hålla ut på samma gång?

Herbert Tingsten skriver i sina memoarer om hur han i yngre år gripen läste Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann, och hur förhållandet till dem två sedan förändras.

Dostojevskij, skriver Tingsten, "har för mig förblivit den ojämförlige, allt fängslande som jag läst sedan verkar mindre, tamare, efterklang."

Samtidigt bekänner han att han upphört att läsa honom:
"Det kändes, jag tror inte att jag överdriver, som att riva upp sår, då jag mer och mer sällan gick tillbaka till honom. Jag kunde temat, jag försökte, med många återfall, bryta mig loss ur temat, och att återvända till detaljskildringarna blev en pina".

Thomas Mann, däremot, fortsätter han att läsa upp i åren.
"Men, skriver Tingsten, "i fråga om Mann har min uppfattning och mitt engagemang förändrats på ett helt annat och mera väsentligt sätt. Mann har förblivit en glädje utan att längre kunna gripa – annat än genom spirituella reflexioner och finslipade formuleringar."

Dostojevskij var min första riktigt stora litterära hjälte inom, fast jag hatar ordet, vuxenlitteraturen.
Men efter att ha skrivit ett specialarbete om Bröderna Karamazov på gymnasiet har jag bara med något undantag läst honom igen, möjligen någon av romanerna som jag inte hunnit med innan.
Endast kapitlet om storinkvisitorn och kapitlet om Kolja i Bröderna Karamazov har jag läst om ibland, men då som när man bara äter det godaste av maten och skrapar undan resten, även det nyttiga.

Thomas Mann kan jag möjligen upptäcka på nytt genom att läsa honom i originalspråket.
Men de gånger jag försökt uppstår samma känsla: jag minns varför Doktor Faustus eller Huset Buddenbrook betydde allt, men inser också att de inte längre gör det.

När jag för kanske sex-sju år sedan hade läst Hermann Hesses roman Glaspärlespelet var jag övertygad om att den skulle följa mig resten av livet. Men sedan dess har jag knappt öppnat den, orkar inte ens igenom första sidan.

Jag är rädd för att ge mig in de böcker som betydde mycket då, rädd för att upptäcka att de inte längre griper eller ens fascinerar, rädd för att återvända in i stämningslägen som inte låter sig förenas med det normala vuxenlivets produktivitet och ansvarstagande, rädd för att väcka drömmar till liv eller rädsla till liv, rädd för min egen smak då och för min egen smak nu.

Olof Lagercrantz skriver i "Om konsten att läsa och skriva" om njutningen i att läsa samma bok flera gånger, och exemplifierar med Mumintrollet. Men frågan är om det gäller för de böcker som hade störst betydelse i ungdomen, som inte bara var läsupplevelser utan även livsupplevelser?

Ska jag inte ändå våga mig på Eyvind Johnson igen?