Brusande älvars och skogars land

Vid en liten förströdd genomgång av bokhyllorna hittade jag häromdagen ett häfte med släktforskning som min farfarsfar Anders Gustaf Nilsson-Nordebo född 1873, på äldre dar lät trycka för familj och släkt 1950.

Den sidan av min släkt kommer från Överkalix, så långt man kan följa det bakåt. Vad fick dessa människor och alla andra att stanna i vintermörkret? Var hittade de kraften att skapa en kulturbygd bortom dagligt slit?

Med bilder och teckningar uppifrån Överkalix med omnejd, många på kyrkor förstås, utöver själva släktforskningen är det roligt, men också gåtfullt att se alla namn fladdra förbi.

Människor som har strävat på genom århundradena, men som det är omöjligt att längre göra sig en egentlig bild av, fråga ut, lyssna till, försöka förstå, lära av, tacka eller, när sommaren aldrig kommer och kylan nöter ner humöret, ställa till svars.

De satt förstås också och grubblade, om de hade tid och ork över, den första varma dagen i maj kring vad livet bär och innebär?
Med andra perspektiv och i en annan typ av värld, men med samma relevanta och banala drömmar om att det ska gå väl till slut.

Hur skulle de ha formulerat sig om man frågat dem om livet – i tjugoårsåldern, i trettioårsåldern, när slutet närmade sig?

Min farfarsfar skrev en dikt till häftet, som jag tycker återger klanger av folkrörelsenit och folkrörelsehopp, men också en aning om hårt slit på otacksamma villkor:

"Våra Fäders Hem i Norden

Vår fädernebygd, brusande älvars och skogars land,
Starkt har du bundit vid din barm, vårt släkte.
Tjusat du har med din sommarnatt,
Med älvars och bäckars sorlande brus.
Och vinterns gnistrande norrskensprakt.

Åldringen står på en solig höjd, och blickar med undran –
den ensamma stugan har växt till by,
Och vildmark bär gyllene skördar.
Fäderna byggde i fordom tid, våra hem och vår kyrka.
Härlig för oss deras gärning står.
I fädrens spår vi fortsätta.
Gud, våra fäders Gud,
Giv oss din nåd, och din kraft härtill."