Om Umeås ansökan och kulturidentitet – del 2

Umeås kandidatur som kulturhuvudstad 2014 är så här långt bra, bred och infallsrik.

Dels visar den på vad Umeås kulturliv har att erbjuda redan i dag, dels lyfter den fram tänkbara utvecklingsvägar för framtiden och dels sammanfattar den Umeås kulturprofil tematiskt.

Fyra begrepp återkommer i huvuddokumenten: ungdomlighet, modernitet, mångkultur, inklusive samernas kultur och det nordliga läget.

Umeå, det är första intrycket, bygger sin ansökan både på viljan att räknas som en regional kulturstad i nivå med de bästa och på förhoppningen om att den geografiska dimensionen ska tala till Umeås fördel i konkurrensen med städer söderöver.

Det är två attityder samtidigt: Umeå som ett ungt, växande centrum med regionens mest framstående kulturliv och Umeå som en europeisk periferi i behov och förtjänt av uppmärksamhet, Umeå både som urban experimentverkstad och traditionsrik kulturmiljö.

Det är nog en klok strategi i grunden för att sticka ut bland ansökarstäderna. Saknas fortfarande gör möjligen en mer sammanhållen argumentation för Umeås europeiska dimension, men den formuleras förhoppningsvis efterhand.

Men processen är fortfarande bara i en första fas, mycket energi läggs om jag förstår det rätt på förankringsarbete bland medborgarna.

Umeås ansökan är ännu rörlig och formbar.

Då är det nog helt avgörande för Umeås chanser att diskussionen inte bara breddar kandidaturen med allt fler aspekter, utan också vässar den, synliggör kärnan innanför alla ord.

En stad som vill bli kulturhuvudstad måste, precis som Umeå, ha ett mycket brett perspektiv, men den måste också till slut våga välja och prioritera ganska strängt i sin framställning.

Umeå 2014 har kommit en bit på vägen med de fyra huvudbegreppen, men har mer att göra när det gäller att samordna, knyta ihop och koordinera alla de många aktörerna, infallen och utkasten till idéer och projekt kring kulturhuvudstadskandidaturen.

Ingen stad kan lyckas med allt det som Umeå, och andra kandidater, företar sig. Även vid en utnämning kommer prioriteringar att tvingas fram, realiteter att influera genomförandet.

Vad jag frågar mig när jag, med ofrivillig men tilltagande mättnadskänsla, tar del av Umeås kompetenta, välformulerade, fylliga, fullständiga, breda, genomtänkta, noggranna presentationer inom projekten Umeå 2014 är följande: var finns själva hjärtpunkten, det som får ansökan att ge kulturhuvudstadstanken en helt ny dimension, det som får Umeå att ta steget andra ansökarstäder – vars koncept sannolikt också håller höga nivåer – inte tar och samtidigt övertyga om projektenas genomförbarhet?

Kanske finns den redan där och bultar väl synlig för de som till slut fattar beslutet, men jag tror att det kommer att krävas ännu mer när det hettar till i ansökningsprocessen.

Tillsättningen av en ny kulturchef var exempelvis en bra och nödvändig, om än försenad, konkretisering av stadens kulturpolitik.