Att jag inte är något stort fan av moderate försvarsministern Mikael Odenbergs politiska prioriteringar har väl framgått rätt ofta här på bloggen och på ledarsidan.

Förslagen om ökad avlyssning och övervakning genom Försvarets radioanstalt, som Mikael Odenberg drivit, har jag kritiserat löpande sedan de lades fram, och det är glädjande att se att åtminstone tidningarnas ledarsidor och en del tidskrifter fortsätter att hålla debatten om den personliga integriteten levande. I synnerhet som liberalerna i riksdagen – de som borde sagt ett rungande nej på en gång – med få undantag antingen är tysta eller till och med aktivt stödjer förvarsministerns idéer.

Mikael Odenbergs senaste snilleblixt är att försöka undanta den svenska klusterbomben, Bombkapsel 90, från det folkpartiförslag om förbud mot klustervapen som utrikesutskottet i går slöt upp bakom.

Måtte han inte få något gehör för de tankarna i resten av regeringen. För det är ju inte Mikael Odenberg, egentligen, som är problemet.
Han må ju driva frågor utifrån sin övertygelse, det kan man inte ha så många invändningar emot. Problemet är att de som borde tycka annorlunda håller inne med sina uppfattningar eller köpslår med dem.

Och förresten: vad ska Sverige överhuvudtaget med en klusterbomb till?

Lotten Lindström påpekar på sin blogg att problemet med bristande föryngring inom politiken inte är begränsad till mindre kommuner. Och det är ju helt sant. Det är ett generellt problem egentligen överallt, till och med i de största städerna.

De politiska partierna har kvar sina gamla folkrörelsestrukturer och folkrörelsevanor, utan att längre ha den omfattning på verksamheten som ofta krävs för dem.

Hur partierna ska kunna ta med sina bästa traditioner in i en ny tid, men samtidigt släppa gamla ovanor och förnya sina organisationer och sina arbetssätt så att fler unga människor vill och orkar ge sig in i den politiska verksamheten kommer att bli en mycket omdiskuterad sak även framöver.

Hittills har de diskussionerna inte fört till några större genombrott.

Jag hade inte heller tänkt ge mig in i den här debatten eftersom jag inte såg uppträdandet och inte kan förstå att en modern kulturstad med så gott rykte som Umeå kan chockeras så väldeliga över att det skvätter lite på en performance-scen.

Man måste inte – kan inte – gilla all kultur och man får gärna kritisera, debattera och bli rasande på konstverk utan att det är något konstigt eller kulturfientligt med det.

Vanliga medborgares protester är därför helt i sin ordning.
Ett levande kulturliv förutsätter en debatt, att människor bryr sig om det som görs och inte står likgiltiga inför genrefrågor eller kvalitetsaspekter.

Att Norrlandsoperan får skäll är därför inget problem och inte heller något att rycka på axlarna åt.

Man måste bearbeta kritiken, precis som kritikerna bearbetat konstverket eller åtminstone ryktena kring det.

Kulturen är inget skyddat rum, tvärtom, där ska alla dörrar stå vidöppna för meningsutbyten som dessa.

På ett personligt plan: jag har, som kulturvän, inget problem med att rakt ut bekänna: kissande performance-artister är inte min grej, det är inte något som jag engageras av eller vill titta på.
(Även om uppmärksamheten kring just detta konstverk visar att den här typen av performance ännu inte, som jag trodde, hunnit bli så gängse att den framkallar gäspningar snarare än protester.)

Men ett kulturutbud som bara utformas i enlighet med någon viss smaknorm om vad som är god och dålig kultur, förnuftig och idiotisk kultur dör sotdöden.

Kulturlivets frihet, oberoende och rätt att experimentera är en grundbult i det demokratiska samhället. Accepterar man den principen accepterar man också kulturens rätt att ibland misslyckas, spåra ur, bryta död mark, i sitt ständiga sökande.

Kulturens frihet gäller också rätten att ibland kanske inte tilltala någon alls.

Därför är det en skillnad mellan när enskilda medborgare protesterar mot enskilda konstverk utifrån ett smakperspektiv och när ledande politiker gör det.

Börjar makthavare översätta sin personliga, estetiska smak till principer för vilka verk som ska vara tillåtna på skattefinansierade scener är vi illa ute.

Och vill de ändå göra det – vilket i och för sig är deras rätt – så bör de först i god tid innan nästa val gå ut med budskapet till väljarna att de vill ändra kulturpolitikens hittills av alla partier erkända utgångspunkter.

Den debatten är långt större och mer principiell än ett enskilt konstverk.

Vi har i dag en huvudledare om problemen för den stora alliansen i Storuman.

Just i det skede, med investeringar och tillväxt, när bland annat gruvor och biobränsle skapar möjligheter att skapa en stabil, positiv utveckling i inlandet på lång sikt, med blicken riktad även bortom den nuvarande boomen, så är det olyckligt om det politiska ledarskapet fastnar i låsningar och motsättningar.

Som vi skriver i huvudledaren måste alliansen i Storuman nu visa om den är av rätta virket.

Man kan också återigen göra reflektionen – som gäller de flesta mindre kommuner i landet – kring den politiska åldersstrukturen inom partierna och behovet av föryngring med nya krafter som inte bär med sig gamla motsättningar.

När yngre krafter visar intresse för politiskt engagemang får man hoppas att partiernas äldre garden är beredda att ge dem förtroende och uppdrag i tid.

Sitter och bläddrar i en mycket fascinerande bok om kaffets historia av Mark Pendergrast: "The History of Coffee and How It Transformed Our World"

Det handlar om kaffets historia ur både ett kulturellt och ett ekonomiskt perspektiv.

Kaffe är ett i hög grad politiskt fenomen. Men konsumtionsledet skiljer sig helt från produktionsledet vad gäller de politiska konsekvenserna av dryckens enorma popularitet i världen.

För konsumenterna innebar kaffet och cafékulturen för några hundra år sedan sedan en viss frigörelse från den passiviserande alkoholen och en tillnyktring som gav tid och kraft över åt kritiskt tänkande och aktiv handling.

Cafékulturen innebar också på många håll en motvikt mot gamla hierarkier genom att främja samtal, diskussioner, skvaller, smidandet av planer och utbyte av nya idéer.

Kaffet har i det avseendet påverkat den demokratiska utvecklingen i framför allt Europa.

Mark Pendergrast citerar bland andra William Ukers bok "All about coffee" från 1935 (i min översättning):

"Var helst den infördes betydde den revolution. Det var den radikalaste drycken i världen, eftersom dess funktion alltid var att få människor att börja tänka. Och när människor började att tänka, så blev de farliga för tyrannerna."

Men för de som slitit på kaffeplantagerna i odlingsländerna har fattigdom och hårda arbetsförhållanden, ofta rent slaveri, förstås varit vardag ända från tidigt i kaffets historia.

Därför känns satsningarna på ekologiskt hållbar odling och rättvisa villkor och ersättningar inom kaffeindustrin, som börjar synas allt mer i butiker, på caféer och i livsmedelsaffärer så viktiga att stödja.

En liten, perfekt espresso på något av Umeås caféer kan alltså återspegla århundraden av radikal, motsägelsefull och intressant politisk utveckling.

Att lyssna till Tony Blairs presskonferens alldeles nyss var en påminnelse om vilken fantastisk talare han är.

Jag kommer spontant bara på två i samma generation av internationellt betydande politiker som kan mäta sig med Blairs förmåga till kommunikation: USA:s förre president Bill Clinton och Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer.

Blair såg både trött och lättad, nöjd och ansträngd ut under presskonferensen. Det är fascinerande att se hur mycket han åldrats i sitt ansikte på bara några år.

Det mesta var ett passionerat försvarstal av vad han gjort under tio år som premiärminister, men han kom också i slutet åtminstone i närheten av att erkänna misstag:

"Jag kan ha haft fel, det får ni avgöra…men jag gjorde vad jag trodde var rätt för vårt land."

Det lär bli en mycket citerad mening de kommande dagarna. Han var som väntat mycket övertygande när det gällde inrikespolitiken, och mindre övertygande när det gällde de senaste årens strategi i kampen mot terrorism.

Det finns många aspekter av de senaste tio åren i brittisk politik som är värda att analysera och kommentera närmare.

Jag är nyfiken på hur Tony Blair kommer att värderas i olika länder och i olika tidningar och tidskrifter, vad som beroende på utgångspunkter kommer att lyftas fram, lovordas och kritiseras.

Jag har en ovana, demonstrerad även här på bloggen, att gärna komma med citat.

Ett som jag ofta använt, senast för ett par månader sedan i en text om Lars Leijonborg, när politiker varit på väg mot avgång är hämtat från Winston Churchill. Så här avslutade jag en krönika om Tony Blair för Liberala Nyhetsbyrån i september 2004:

"Den åldrande Winston Churchill lär inför sin avgång som premiärminister resignerat ha sagt: ’Jag känner mig som ett flygplan, som i skymningen och med bensinen på upphällningen, letar efter någonstans att landa.’
Tony Blair har fortfarande bränsle i tanken som räcker och även om solen sjunker mot sen eftermiddag så kommer det med största säkerhet att bli han själv som väljer när och var hans premiärministerskap ska ta mark."

Tony Blairs avgång har alltså varit på gång länge, men nu tycks han ha insett att tiden är mogen.

Efter lokalvalen förra sommaren pågick spekulationerna för fullt om när och hur han skulle välja att tacka för sig. Då skrev jag den här krönikan, med en antydan om vem som blir hans trolige arvtagare i brittisk politik.

Det är svårt att veta hur Tony Blairs tid vid makten kommer att summeras i historieböckerna.

Att han var en av sin tids mest briljanta politiker står väl utom tvivel, med förnyelsen av Labourpartiet i liberal riktning och marginaliseringen av de konservativa.

Men så försvann han in i alliansen med George W Bush inför Irakkriget och med det försvann också mycket av hans rykte och ställning.

Timothy Garton Ash skriver, som vanligt lysande, i The Guardian om lärdomarna från eran Blair.

Undersökningen från Demoskop som visar att nio av tio svenska ungdomar inte känner till Gulag och att många även i övrigt har mycket bristande historiekunskaper är oroväckande.

Skolan ska vila på en demokratisk värdegrund och med ett historiskt perspektiv utveckla elevernas beredskap inför framtiden och förmåga till dynamiskt tänkande.

Här har något brustit som måste rättas till. Undersökningen borde utlösa en bred debatt om både historiekunskap och om den överslätande attityd till just kommunismens brott som funnits i Sverige.

Han har vandrat en lång väg på kort tid Fredrik Reinfeldt.

Från att nästan ha försökt göra nedprioriteringen av miljöfrågorna till ett tema i valrörelsen förra året börjar statsministerns läppar nu att färgas lätt gröna av det nyfunna intresset för klimatfrågan.

Vid det kommande mötet med USA:s president George W Bush vill han, enligt en intervju i Dagens Nyheter, göra den globala uppvärmningen till huvudtema för samtalet.

Det är lätt att raljera med Fredrik Reinfeldt omvändelse, men den är samtidigt en positiv konsekvens av ett lyssnande ledarskap.
Hellre en statsminister som vaknar än en som fortsätter att slumra. Balansgången mellan att vara lyhörd och att vara opportunist kan ibland vara fin.

Att Fredrik Reinfeldt nu vill tala miljö är välkommet. Först då blir det möjligt med en riktigt konstruktiv diskussion om miljöpolitikens innehåll.

En replik från den avslutade tv-serien Vita Huset dyker upp i minnet: sedan CJ erkänt att hon inte haft koll på en sakfråga utan bara låtsas förstå vad alla pratar om men nu vill lära sig ordentlig säger Sam:

"I’ll tell you what, let’s forget about the fact that you’re coming a little late to the party and embrace the idea that you showed up at all.’

Att Berlin ligger mig varmt om hjärtat är ingen hemlighet.

Inte bara för att jag trivts rasande bra när jag bott där, att jag träffade min fru där och att vår son föddes där.

Utan också för att Berlin är en stad som oupphörligt fascinerar med sitt rika utbud, sina många motsägelser, sin myriad av idéer och kreativa människor samtidigt som stadskassan är tom, arbetslösheten hög och konkursen ständigt hotande, sina många historiska lager och sin märkliga blandning av attityd och avspändhet, bullrande världsmetropol och grönska.

Jag rekommenderar verkligen kulturredaktör Leif Larssons Berlinbetraktelse på kultursidan i dagens VK.