Jag såg i bokhandeln häromdagen att det kommit en ny biografi av Bengt Jangfeldt om den ryske poeten Vladimir Majakovskij (1893-1930): "Med Livet som insats: Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets."

Det är nästan omöjligt att översätta poesi, men det har gjorts många goda försök att överföra ryska dikter till svenska.

Jag bläddrar i en pocketutgåva med Majakovskij-tolkningar gjorda av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt.

Att läsa översatt poesi är lite grand som att gå på teater med antingen förbundna ögon eller hörselskydd på – en dimension saknas ofrånkomligen – men även genom översättningen anar man den febriga, hetsiga kraften i Majakovskijs dikter:

"Min dikt
ska med möda gräva sig fram
genom sekler
och förbli tung,
hård,
och väsentlig,
som en vattenledning
in i våra dagar,
för länge sedan ditlagd
av romerska slavar."

I förordet till pocketutgåvan berättas en anekdot som säger en del om perspektiven i Majakovskijs diktning:

"Dina dikter är för tillfälliga. De kommer snart att vara glömda", ropade en åhörare till Majakovskij under en uppläsning. "Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se", ropade Majakovskij tillbaka.

Med den attityden skrev han också, i en blandning av tillfällighetsdiktning och evighetsdiktning:

"I mitt hjärtas kyrka står kören i brand!

Som barn ur brinnande byggnader flyr
förkolnade siffror och ord ur mitt kranium.
Så sträcktes
skräckens händer mot skyn
från det brinnande däcket på Lusitania
På uppskrämda människor
i rofyllda lägenheter
stirrar eldskenets röda ögon från himlen.
Jag står här och vrålar till kommande sekler:
jag brinner!"

Det här lär vara de hästar som är klara för Elitloppet 27 maj, sedan El Nino fått en inbjudan i går:

Acclaim
Citation
El Nino
Gentleman
Mr Muscleman
L’Amiral Mauzun
Torvald Palema

Fina hästar, men inte känns det ur Elitloppsperspektiv som något särskilt eggande startfält än så länge, i synnerhet inte om man jämför med tidigare år under 2000-talet – mer som en bra gulddivision med lite utländsk glans.

Arrangörerna kan förstås inte göra mycket åt den ojämna kvaliteten på eliten eller åt att en del givna namn inte vill delta.

Men det vill nog till att Going Kronos kommer till start för att det inte ska bli ett av de sämre Elitloppen på flera år.

Jag tycker personligen att Frullino Jet borde vara given med tanke på hans uppvisning i Fyraåringseliten för ett år sedan.

Det är roligt med hästar som imponerat i fyraåringslopp under Elitloppshelgen ett år och som sedan kommer ut i själva Elitloppet 12 månader senare.

I går var jag moderator för en debatt på universitetet om Kina och de olympiska spelen nästa år där Maiping Chen, internationell sekreterare för Independent Chinese PEN Centre, Patrick Krainer från VK-sporten och Lars Bodén från VF deltog.

Det blev ett intressant samtal om olika aspekter av förhållandet mellan idrott och politik, situationen för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina, hur resonemangen gick när Kina tilldelades OS och hur omvärlden agerar och borde agera inför arrangemanget nästa år.

Att det är en högaktuell fråga visar två nyheter från det senaste dygnet:

I går uppmärksammades att riksdagsmannen Göran Lindblad utsatts för påtryckningar av den kinesiska ambassaden i Stockholm inför ett tal om demokrati och Kina vid en konferens i Bryssel.

Och i dag kritiserar folkpartiets utrikestalesman Birgitta Ohlsson den kinesiska regimen för dess försök att få Liberala Internationalen utesluten ur Förenta nationernas råd för frivilligorganisationer på grund av Liberala Internationalens stöd till och kontakter med Taiwan.

Det lär finnas all anledning att inför och under OS nästa år många gånger återkomma med granskningar av förtrycket i Kina, och med debatt kring omvärldens agerande när grundläggande principer vägs mot ekonomiska intressen.

(Varning: denna blogg innehåller svordomar och mustiga uttryck)

Sådana här dagar måste jag alltid citera en dikt av den legendariske dagsverspoeten Alf Henriksson:

’Väderleksrapport

Ett jävla väder rasar
i detta jävla land
för alla jävla masar
på Siljans jävla strand.
Varenda jävla skåning
i Malmös jävla hus
har stängt sin jävla våning
för stormens jävla sus.
I Smålands jävla städer
och Lapplands jävla fjäll
är det ett jävla väder
i denna jävla kväll.’

Å andra sidan skriver han i en annan dikt något som man kan tänka på när humöret sjunker i takt med regnet mot ansiktet:

’Retar du upp dig på ting som är små,
så är du väl inte större än så.’

Jag har inga kreativa förslag på slogans för Umeå – men vill ta upp en annan aspekt av frågan.

Till vem ska slogan rikta sig och vad ska den gälla?

Ska den vara ett sätt att marknadsföra staden utåt eller peppa staden inåt?
Ska den syfta på vad Umeå är i dag eller på vad Umeå vill bli i framtiden?
Ska den vara ett sätt att söva debatten – slogan istället för problemdebatt – eller att väcka debatten – en slogan som uppfordrar till handling, självkritik och nytänkande?

I dag har jag inte känslan av att så många runt om i landet förknippar Umeå med något annat begrepp än "Björkarnas stad" – och även om det är vackert och bör värnas, så kan det knappast tillföra mer i marknadsföringshänseende än det redan gjort.

Förmodligen finns det inget sätt att med ett varumärke ta en genväg förbi verkligheten.

Om Sundsvall kallar sig Norrlands huvudstad så har det väldigt liten betydelse för stadens rykte fram till den dag som Sundsvall faktiskt kan visa på gångbara argument för att titeln hör hemma där.
Umeå vinner inte mer bara för att man har en slogan som säger att det är så, men kan också göra sig ett rykte som framgångsstad utan att någon utomstående har en aning om med vilka ord kommunen helst vill beskriva sig själv.

Den enda riktigt värdefulla slogan som man kan hitta är den som omvärlden tycker att man är förtjänt av och därför börjar upprepa, inarbeta och göra till ett allmänt begrepp.

Och det kan också bli lite smålustigt när kommuner satsar på slogans som omvärlden inte tycker är särskilt berättigade.
Inget ont om Bollnäs i Hälsingland – absolut inte – men orden (om jag minns rätt) "Bollnäs – det är här det händer" som på kommunens tågstation mötte (möter?) resenärer på väg från eller till Stockholm kändes alltid lite i grunden självironiska.

Det var sällan i Bollnäs det hände, men det var inte heller den kommunens enda eller bästa argument i konkurrensen med andra.

Det är roligt med en slogandebatt, men faran är att det lurar hela debatten att börja i fel ända: med jakten på ett varumärke för något som man ännu inte riktigt vet vad det är eller bör vara.

Att reglerna för värnplikten är omoderna och inte längre motiveras av försvarets behov torde väl de flesta kunna vara överens om.

Nu kommer signaler från regeringen om att systemet kan vara på väg att ändras på sikt.

I en intervju med Svenska Dagbladet funderar försvarsministern Mikael Odenberg – för en gångs skull ska jag inte skälla på honom här i bloggen – kring en lösning där den allmänna värnplikten bara gäller när det försvarspolitiska läget kräver det, och då omfattar både män och kvinnor, medan den i fredstid är vilande.

Ja, det kan vara en lösning, även om det är oklart ännu hur planering och organisering inom försvaret skulle fungera när definitionen av fredstid respektive orosläge påverkar värnpliktens reella vara eller inte vara.

Att värnplikten, om den finns, ska vara könsneutral är ett självklart krav.
Och det finns en del goda, gamla argument om folkförankring för att ha värnplikt i stället för yrkesarmé.

Men det är tveksamt om de argumenten är tillräckligt många och tillräckligt relevanta i dag när försvaret är högteknologiskt, kräver en annan typ av utbildning än tidigare och måste utformas utifrån de krav på snabb organisationsförmåga som internationella, fredsbevarande uppdrag kräver.

Med tanke på hur få som tas ut till värnplikten i dag går det dessutom knappast att som förr upprätthålla argumentet om folkförankring.

Och de grundläggande värderingar som försvaret ska styras av måste ju även gälla i rekryteringsprocessen oavsett system – alltså finns det inget större formellt skäl att se just värnplikten som ett skydd mot att konstiga politiska värderingar skulle ta över försvaret.

Att slopa värnplikten åtminstone i fredstid vore att utveckla ett föråldrat system och få det att harmonisera bättre med försvarets verkliga arbete, behov och uppdrag.

Ibland undrar man ju om alla klockor stannat.

Tre små nyheter från de senaste dagarna som många redan kommenterat men som ändå får en att gnugga ögonen lite:

Det existerar alltså ännu i dag herrklubbar med förbud mot kvinnliga medlemmar där mäktiga svenska män med uppburna positioner – exempelvis arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin – bygger sina nätverk.
Jösses. En snabb koll i almanackan ger dock klart besked: jo, vi skriver år 2007.

Ny ordförande i FN:s kommission för hållbar utveckling är – Zimbabwe.
Landets diktator Robert Mugabe begår ständiga övergrepp på de mänskliga rättigheterna och har vanskött Zimbabwe till ruin och ekonomiskt förfall.
Trots det belönas hans regim med ett prestigefullt uppdrag som ordförande i en kommission för hållbar utveckling.
Ibland framstår FN som ett skämt när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Synd, frågan om hållbar utveckling hade förtjänat mer än så.

Kungahuset kräver höjt apanage – dvs mer skattemedel – för att kompensera för att kungabarnen blivit vuxna. Något över 100 miljoner vill man ha.
Det är en radikal nyordning i familjepolitiken: mer pengar till pappa när barnen börjar jobba.
Diskussionen borde ju istället gälla hur man på värdigast sätt kan börja avveckla den svenska monarkin och övergå till ett demokratiskt acceptabelt system med folkvald statschef.
Förhoppningen att så ska ske är förstås minimal.

För övrigt kan man väl konstatera att Mikael Wiehe är betydligt mer fräsig när han kritiserar dansk lagstiftning än när han försvarar den kubanska regimen.

Peter Örns avgång som Sveriges radios vd sätter den här debattartikeln som han skrev i VK för en vecka sedan i nytt ljus.
Nu framstår den som något av ett slutord och en sammanfattning av hans tid vid Sveriges radio.

Det är uppenbart att debatten om och osäkerheten kring vilket uppdrag, vilken utformning och vilket organisation public service ska ha framöver kommer att pågå länge till.

Den får säkert en ny intensitet i och med Peter Örns besked i dag.

Angående den lite kärvande befolkningsutvecklingen i Umeå: det är en väsentlig skillnad mellan att å ena sidan i sak förklara varför det går sämre under högkonjunkturer och bättre under lågkonjunkturer, och att å andra sidan göra det till en politisk försvarslinje för att slippa kritik.

För en stad med framstående universitet men svagare arbetsmarknad är det naturligt att nationella högkonjunkturer bromsar befolkningsutvecklingen.

Även andra redovisade faktorer kan spela in – som exempelvis var studenter folkbokför sig.

Men med det får Umeå inte slå sig till ro. Åtminstone inte om målet är att växa snabbt framöver. Då måste det gamla mönstret brytas.

Umeå får inte bli en stad som längtar till nästa lågkonjunktur och dåliga tider för landet, för att det då blir lättare att konkurrera befolkningsmässigt med städer som saknar Umeås utbud på utbildningsområdet.

Målet måste ju, om ambitionen är att växa i rekordtempo, vara att få en arbetsmarknad som räcker till gott i konkurrensen även under högkonjunkturer, som gör det möjligt att i än högre utsträckning än i dag locka hit och behålla människor i kommunen i såväl goda som dåliga tider.

Jag såg inte på Eurovision Song Contest i går kväll, mer än den korta genomgången av låtarna innan omröstningen.

Jag gillade…trumvirvel…Rumäniens scenframträdande, men det säger kanske mer om min smak än ni ville veta.

Ett intressant blogginlägg om det hela finns i alla fall hos Jonas Morian som tar upp en rad aspekter kring tävlingen, och även en politisk dimension i frågan om nästa års arrangemang.