Uppdrag gransknings tv-reportage i går kväll om de nya ungdomssajterna – bland annat Apberget för vilken koncernen Västerbottens-Kuriren AB, inte att förväxla med tidningarna VK och VF, är ny majoritetsägare – var angeläget på flera plan.

Först och främst givetvis som granskning av hur den nya tekniken kan leda helt snett om det inte finns bättre kontrollstationer och spärrar inbyggda i systemen än att barn i rask takt kan dra på sig jätteskulder.

Den tekniska snabbheten, och den abstrakta känsla av att det inte är på riktigt som internet kan inge, har gjort missbruk till en sekundsak och ökat risken för att barn ska dras in i en konsumtionshets.

Sajternas ansvariga måste – uppmärksammade på hur illa det kan gå – med vägledning av grundläggande etik utveckla den teknik eller de regelsystem som krävs för att inte barn ska kunna utnyttjas eller förledas.

Finns viljan går det givetvis att lösa.

Därför får man, när det gäller exempelvis Apberget, förutsätta att åtgärder vidtas av de nya ägarna i enlighet med de besked som lämnades i programmet.

Att en koncern som Västerbottens-Kuriren AB gått in som majoritetsägare höjer med automatik kraven på etisk medvetenhet i verksamheten. Så ska det vara.

Det är helt berättigat att Uppdrag granskning ställer frågor också utifrån det perspektivet.

De här citaten har uppmärksammats på flera håll, men jag fick dem via Liberala Nyhetsbyråns blogg.

På socialdemokraternas extrakongress 17 mars sade Göran Persson:

"Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna."

I dag, efter att ha blivit rekryterad till pr-företaget JKL som Senior Advisor, sade han:

"Jag lockas av att kunna delta i samhällsutvecklingen i en annan roll … Den verksamhet som JKL bedriver blir allt viktigare för företag och organisationer och jag ser fram emot att kunna bidra med min kunskap och mina erfarenheter."

Återstår att se om Göran Persson i sin nya roll kommer att leva upp till analysen från 17:e mars eller till förhoppningen i dag.

Och huruvida han väljer en tillbakadragen eller högprofilerad framtoning i sitt nya uppdrag?

Fler kommuner diskuterar företagsklimatet utifrån Svenskt Näringslivs undersökning som presenterades i går.

En tidigare kollega från min tid inom travjournalistbranschen och en klurig motståndare vid återkommande schackpartier över internet, Joakim Mattsson, har också fallit för frestelsen att börja blogga.

I ett par inlägg de senaste dagarna på allehanda.se skriver han om företagsklimatet i Härnösand och Jantelagen.

Richard Nixon, amerikansk president 1969-1974 och Henry Kissinger, först inflytelserik säkerhetsrådgivare och sedan amerikansk utrikesminister mellan 1973-1977, var ett märkligt par.

Newsweek har en artikel om det med rubriken: "A Deeply Weird Relationship."

Tips för den som vill få några snabba, udda, lätt absurda ögonblicksbilder från Vita Huset under Watergate-perioden.

I går arrangerade Svenskt Näringsliv och Umeå kommun ett möte för att diskutera den undersökning av det lokala näringslivsklimatet i Sverige som visade att Umeå rasat från 103:e plats till 152:a plats, och där lägst betyg delats ut åt den kommunala servicen och byråkratin.

Läge för självkritik, läge för en ingående diskussion om vad som bör göras, läge för ödmjukhet och respekt för att inte alla jublar över företagsklimatet i Umeå?

Givetvis inte.

Anfört av Roland Carlsson från Umeå Kommuns Näringslivsservice slog mötet direkt fast tesen att de företagare som delat ut lägre betyg i undersökningen förmodligen var gnälliga norrlänningar utan kunskap i hur man bör svara på enkäter.

Sedan rullade, med några hedervärda avbrott, de ömsesidiga lovorden från Stadshuset och närvarande företagare på om hur fint det fungerar i Umeå, hur bra alla samarbetar och hur orättvis och missvisande undersökningen är.

Den enda kritik som fick riktigt gehör var att kommunens tjänstemän måste öka sina kunskaper om näringslivet, och att kommunen förmodligen varit för dålig på att kommunicera ut till företagarna hur föredömligt allting i övrigt är i Umeå – och att resten är medias fel.

Av den dominerande stämningen på mötet att döma var slutsatsen att småföretagarna, gnälliga norrlänningar som inte kan fylla i enkäter på rätt sätt, inte fattar hur bra de har det, men med bättre informationskampanjer ska det nog bli bättre resultat i undersökningen nästa år.

Det är kanonbra för Umeå att ledande företagare – de som hittat rätt i systemet och är inne i värmen – och kommunledningen samarbetar och trivs ihop. De nära relationerna vinner alla på.

Och även om jag personligen har svårt för en stämning av ryggdunkar och illa dolt förlöjligande av utomstående kritiker, så skiljer sig Umeås etablissemang på den punkten inte från andra städers.

Problemet är ett annat. Umeås företagsklimat är helt okej, och för de som redan lyckats och etablerat sig naturligtvis ännu bättre. Om målet är att behålla Umeås nuvarande ställning, nivå och konkurrenskraft så är undersökningen i går inget stort problem. Läget är under kontroll.

Men när kommunen hamnar först på 152:a plats i en nationell ranking av företagsklimatet och de ansvariga från stadshuset och mäktiga företagare menar att allt i huvudsak är frid och fröjd, så kastar det ett lätt löjets skimmer över de storslagna målsättningar som kommunen i övrigt säger sig ha om att växa rekordartat och bli en tillväxtregion av högsta europeiska klass.

För vill man växa, skapa en arbetsmarknad som lyfter Umeå upp till en annan division och förvandlar parollen "Vi vinner i Umeå" till något annat än ett sätt att tysta debatten, då behövs det nya företagare, nya invånare, nya aktörer, nya idéer och ett mycket bättre företagsklimat än det som tagit staden upp dess nuvarande nivå.

Ambitionen kan inte vara att sitta nöjd, utan att bli bättre.

Då har attitydundersökningar av företagsklimatet stor betydelse, och då är det helt avgörande hur öppen och lyhörd kommunen är för kritik och invändningar från dem som inte redan tillhör "gänget".

Om attityden är att smått förlöjliga kritiker för att slippa svåra frågor, avvisa allt missnöje som missförstånd och trots en medioker placering i en undersökning pumpa upp en "vi är bäst ändå"-stämning på möten där den konstruktiva kritiken och den ödmjuka självkritiken borde råda – då kommer inte Umeå att kunna ta nästa steg i utvecklingen.

Att inte vilja acceptera det berättigade i återkommande kritik är en klassisk väg till stagnation.

Vi vinner i Umeå?

Inte om halleluja-stämningen överlever till och med en 152:a plats.

I Lennart Holmlunds värld är det alltid någon annans fel.

Nu är det medias fel att företagsklimatet i Umeå får dåligt betyg av företagarna. Det är alltid medias fel. Men faktum är att medias attityder till företagande i undersökningen får väsentligt högre betyg än den kommunala servicen till företag och kommunens regler och byråkrati.

Inte för att medias attityder är oviktiga eller ointressanta att diskutera.

Men Lennart Holmlund borde som ansvarigt kommunalråd vara mindre fixerad vid medias roll och mer upptagen av kommunens egna tillkortakommanden.

Men icke – ingen självkritik, alltid någon annans fel.

Nu är inte Lennart Holmlund värst i den grenen ska ärligt sägas.

På ett möte i går arrangerat av Umeå kommun och Svenskt Näringsliv rådde en betänklig halleluja-stämning när lovorden över kommunens förträfflighet fick stadshusets representanter att mysa av belåtenhet.

De företagare som deltagit i undersökningen, och inte delat ut högsta betyg åt kommunens service, utmålades som gnälliga, otacksamma norrlänningar som behöver utbildning i hur man svarar på enkäter.

Och det var inte de närvarande politikernas fel. Lennart Holmlund (som alltid är lite mer nyanserad live än på sin blogg), Anders Ågren och Britt-Marie Lövgren sade ungefär det som kan förväntas av dem i deras olika roller.

Trots det blev mötet en uppvisning i hur man ignorerar kritik och dunkar varandra i ryggen.

Jag ska återkomma till det i nästa blogginlägg.

De liberala kollegorna på Sundsvalls Tidning har också kommenterat frågan om vilken som egentligen är Norrlands huvudstad – Umeå eller Sundsvall – och har gjort en liten kompakt lista över vad som talar för respektive stad.

De drar samma slutsats som jag:

"Förhoppningsvis leder denna strid, som med all säkerhet lär fortsätta, till att båda kommunerna utvecklas och försöker bli mer attraktiva för både medborgare och företag. I så fall är båda vinnare."

ST:s ledarredaktion har också en blogg där man utöver politik brukar påtvingas en del nyheter om…cricket.

En annan norrländsk kollega, Jakob Johansson på Tidningen Ångermanland, skriver en intressant ledare om folkpartiet.

Även han har en blogg – dock utan cricket.

Att Umeå under det senaste året rasat 49 placeringar på Svenskt Näringslivs ranking över de lokala företagsklimaten i Sverige är allvarligt. På plats 152 av 290 kommuner ska inte en stad återfinnas som vill växa rekordartat framöver.

Det är en ganska bred undersökning som Svenskt Näringsliv genomför och det lär bli anledning att återkomma till detaljer och nyanser bakom det dåliga betyget.

Men att just Umeå misslyckats med att skapa ett riktigt konkurrenskraftigt företagsklimat är lite symptomatiskt för kommunens problem – oförmågan att utveckla en starkare arbetsmarknad som möjliggör en riktigt positiv utveckling även under högkonjunkturer.

Goda tider, så brukar det sägas, missgynnar Umeå – det är inte någon bra utgångspunkt för visioner om tiotusentals fler invånare och högsta kvalitet i den offentliga servicen.

Att företag kan starta, etablera sig, växa och anställa i kommunen är en förutsättning för en fortsatt tillväxt och en säkrad välfärd, och för Umeås möjligheter att få behålla välutbildad arbetskraft som annars flyttar bort.

Företagsklimatet är en mycket god måttstock på en kommuns utsikter att kunna ta nästa steg i sin utveckling.
Och Umeås är en kommun med sådana förutsättningar att ambitionen att växa och erbjuda invånare välfärd och arbetsmarknad av hög kvalitet är rimliga och berättigade.

Men ingenting kommer av sig självt.

Med tanke på socialdemokratins starka valresultat och de breda uppgörelser och den blocköverskridande samarbetsanda som dominerar Umeås politik borde det finnas politiska förutsättningar för en långt tuffare utvärdering av vad som måste göras för att komma till rätta med problemen.

Förhoppningsvis ger den nya genomgången klara besked om var det brister och rimligen borde vi få se betydligt mer av politisk självkritik framöver.

Lyssnande ledarskap är inte detsamma som att göra sig osynlig och frånvarande. I takt med att alliansens låga siffror i en del opinionsmätningar befäster intrycket av en regering med kommunikationsproblem börjar Fredrik Reinfeldts låga profil att bli svårbegriplig.

Att han kan föra ett resonemang om hur politikens olika delar hänger ihop, ge ett övergripande perspektiv och formulera den sammanhängande berättelsen bakom reformerna visade han i valrörelsen.

Även i tv-debatten mot Mona Sahlin för några veckor sedan påminde han om vilken skicklig debattör han kan vara i sina bästa stunder.

Men sedan regeringsskiftet är han som bortblåst från de riktigt heta debatterna där fackministrarna fått kämpa hårt i enskilda sakfrågor utan att statsministern setts till.

Istället dyker han upp i märkliga och lite småttiga sammanhang utan att någon genomtänkt strategi går att skönja.

Fredrik Reinfeldt är storfavoriten som frivilligt lagt sig i tredje par invändigt, om det är mig förlåtet med en travmetafor. Den strategin håller på att misslyckas helt.

I den här veckans nummer av tidskriften Fokus – som verkligen har utvecklats till ett riktigt bra nyhetsmagasin – granskas det misslyckade Jas-projektet.

Chefredaktören Martin Ådahl skriver också en ledarkommentar om ämnet som rekommenderas.

Det är inte tekniskt som projektet havererat, utan politiskt och ekonomiskt. Slutsatsen att det är dags att lägga ner och sluta skjuta till skattepengar är lätt hålla med om.