Årsredovisning för 2006 diskuteras i fullmäktige.
I replikskiftena nu uppmärksammas den höga sjukfrånvaron i kommunen (vars genusdimension uppmärksammats av flera talare) och problem i skolan.

Ekonomiskt går det fortsatt relativt bra för Umeå, men när debatten börjar skrapa på ytan dyker problemen på en rad områden snabbt upp och det står klart att de ambitiösa mål som kommunen har för framtiden inte kommer att uppnås automatiskt.

Allt för mycket självberöm från kommunens sida riskerar att leda till passivitet och nöjdhet. Här måste oppositionen ligga på och ifrågasätta det lätt deterministiska synsätt som ibland präglar talet om Umeå som vinnarstad.

De goda tiderna och förutsättningarna kommer inte att bestå för evigt, det gäller att utnyttja dem medan tid är. Inte bara för att rätta till befintliga problem, utan också för att lägga grunden till ett nytt lyft.

Ska kommunen förmå att ta nästa steg i utvecklingen och hinna ifatt sina egna målsättningar och slogans krävs mer än att leva på gamla meriter, hur tillfredställande de än må vara.

Kanske måste man vara en riktig politikernörd för att hysa denna åsikt, men jag tycker att det är roligt att lyssna till fullmäktigedebatterna i Umeå varje månad via radio.

Tydligen ska man kunna följa dem via webb-tv också, men det har jag inte fått att fungera.

Debatterna i Umeå fullmäktige håller, som jag skrivit tidigare här på bloggen, en ganska bra nivå.
De är informativa, relativt sakliga och med ett antal debattörer som kan föra resonemang och argumentera på ett begripligt sätt utan att det blir för trist.
Visst levereras en del präktiga floskler då och då, men så är det ju överallt i den politiska debatten.

Nyss hölls en ganska intressant debatt om hur de kommunala bolagen sponsrar olika idrottsföreningar i Umeå utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Nu handlar det om förslaget till sprututbytesprogram.

Däremot tycker jag att man skulle kunna experimentera mer med debattformerna och tänka kreativt kring hur det går att vid sidan av de normala rutinerna väcka mer intresse för meningsutbytena i fullmäktige, utan att för den skull hamna i spektakel eller ytlighet.

Jag har inga konkreta förslag så här i skrivande stund, men står fast vid grundhållningen att det alltid finns skäl att utveckla och söka nya former för hur den politiska debatten förs.

I gårdagskvällens debattprogram Argument på Sveriges television diskuterades den borgerliga alliansens framtid.

Ett par av landets liberala och moderata ledarsidor har börjat argumentera för en sammanslagning av de fyra partierna till en gemensam partibeteckning inför nästa riksdagsval som ett sätt att gå vidare med samarbetet och befästa alliansens överlevnadskraft.

Det är givetvis socialdemokraternas starka ställning i opinionsmätningarna och problemen för folkpartiet och kristdemokraterna som fått allt fler att redan nu börja fundera kring vad alliansen borde göra för att öka sin popularitet och vinna tillbaka väljarnas förtroende.

Alliansen var en absolut nödvändighet för att kunna bryta socialdemokraternas makthegemoni och visa att den borgerliga oppositionen kunde erbjuda ett trovärdigt regeringsalternativ.

Det fanns också en stor samsyn kring bland annat utbildningspolitiken och arbetslinjen som möjliggjorde kompromisser kring ett par klassiska borgerliga problemfrågor – exempelvis kärnkraften och familjepolitiken.

Och det är viktigt att regeringspartierna håller samman under mandatperioden utan att låta sig bli skakis av opinionsmätningar som egentligen säger väldigt lite om hur situationen kommer att se ut inför nästa val.

Jag tror även att det på sikt är nödvändigt med mer organiserade samarbeten mellan ett par av allianspartierna för att undvika att några av dem ständigt hamnar i alltför stor närhet av fyraprocentspärren med de kriskänslor och genbara behov av kortsiktig profilering som den utlöser.

Men jag vänder mig mot tanken att det skulle finnas en "borgerlig" ideologi som nu hittat sin permanenta företrädare i alliansen och som för lång framtid ska slå vakt om den stela blockpolitiken, oavsett vad som händer med socialdemokratin eller vilka nya sakfrågor som samhällsutvecklingen aktualiserar.

Det fyra allianspartierna kommer ur starkt åtskilda idétraditioner som inte kan ignoreras. Och det är viktigt att idédebatten inom partierna inte avstannar på grund av behovet av ett samordnat regeringsarbete.

För mig består alliansen av åtminstone två ideologiska huvudinriktningar, med ett myller av småvägar för den som gillar att långa och många etiketter, som nu kan samarbeta på ett utmärkt sätt, men som i många frågor står långt ifrån varandra: den liberala eller socialliberala (främst men inte enbart folkpartiet och centerpartiet) och den konservativa (främst men inte enbart moderaterna och kristdemokraterna).

Och det är, genom moderaternas styrka, den liberala mitten som riskerar att ta mest stryk om föreställningen att det finns en borgerlig ideologi byggd på något slags borgerligt samhällsintresse styr partiernas samarbete. Då går en hållning och en röst förlorad som behövs i debatten.

Folkpartiet och centerpartiet borde därför, samtidigt som man fortsätter att bejaka det nuvarande alliansprojektet, fundera tillsammans på hur man genom ett mer organiserat samarbete skulle kunna stärka liberalismen (eller socialliberalismen om man så vill) i svensk politik på lång sikt.

Jag kommer under den närmsta tiden att fortsätta utveckla en del tankegångar på ledarsidan och här på bloggen kring detta, kring partiernas framtid och deras ideologiska utgångspunkter.