Fullmäktigereflektion: därför är Holmlund populärare än sitt parti

Här kommer en sista reflektion kring dagens budgetdebatt i Umeå fullmäktige. Vi har givetvis också en huvudledare om debatten i morgondagens tidning.

Efter att ha följt anförandena och replikskiftena i dag tror jag mig bättre förstå fenomenet Lennart Holmlund.

Den här budgetdebatten gjorde en ’ettåring’ i Umeå lite mer på det klara med varför Lennart Holmlund är populärare än sitt parti och varför politikerna inom alliansen inför valet utstrålade både en viss uppgivenhet inför utsikterna att besegra Holmlund (för det är så man säger i Umeå när man syftar på kommunens styre – ’Holmlund’, inte ’socialdemokraterna’) och en viss lättnad över att det trots allt är just ’Holmlund’ man får vika ned sig inför och inte någon annan inom socialdemokratin.

Jag tror att Lennart Holmlunds ställning – som i och för sig är för stark och som utmanas för lite, det har jag skrivit mycket om – i hög grad bygger på mångas kallsvett inför tanken på att Umeås vänstepartister, rättvisepartister eller socialdemokratiska vänsterfalanger skulle få ett avgörande och långsiktigt inflytande över kommunpolitiken.

För de utfall som kommer från fullmäktiges talarstol från det hållet mot företagare, valfrihet och entreprenörskap är inte roliga att lyssna till.

Inte så att inte vänsterpartiernas företrädare är skickliga politiker och duktiga debattörer med en ärlig tro på sina åsikter och sina ställningstaganden. De är både flitiga i talarstolen och drivna i att formulera sig.

Men det är som om ingenting har hänt i vänsterpartiernas värld – gamla fraser och gamla slagord används som vore de just uppfunna.
Alla andra lösningar än de vänsterpartierna känner sig retoriskt hemmastadda i är första steget mot katastrofen.
Synen på individen är pessimistisk, ointresserad och omhändertagande.

Förklenande, grova och brutala omdömen om illvilligheten i motståndarnas (’borgarnas’) politik blandas med ett självrättfärdigt tonfall som vore vänsterpartiernas företrädare de enda medmänskliga, klarsynta, anständiga politikerna i stan.

Det är verkligen som om ingenting hade hänt.

Vad ett sådant vänsterstyre skulle betyda för de välståndsbildande krafterna och möjligheterna att finansiera en trygg välfärd med kvalitet och ambitioner i Umeå, vågar man knappt tänka på.

Efter några inlägg från den kanten börjar man nästan längta efter ett pragmatiskt inlägg från Lennart Holmlund. Hellre stagnation än snabba kliv bakåt.

Och det tror jag är nyckeln till hans valframgång i höstas: han uppfattas som en garant mot alltför brutala vänstersvängar i umepolitiken.

Därför kan även väljare med andra ideologiska utgångspunkter än majoriteten i socialdemokraternas fullmäktigegrupp rösta på Holmlund, eftersom han uppfattas stå allianspartierna mycket nära i många frågor och samtidigt inte misstänks för att känna några större sympatier för vänsterpartierna.

Det gör också, tror jag, att några av allianspartierna har en större vilja att inte bara söka uppgörelser i planeringsfrågor utan också acceptera en stillsammare debatt i många avseenden – just för att man inte vill skrämma socialdemokraterna vänsterut.

Men även om Lennart Holmlund, likt Digger Crown, inte ger sig i första taget så är det här troligen den sista mandatperioden som han styr kommunen.

Och vad som händer sedan inom socialdemokratin är en öppen fråga.

Att det pågår rävspel, kraftmätningar och förberedelser inför efterträdarfrågans avgörande framgår tydligt om man följer en del debattartiklar och insändare som dyker upp i VK och VF där ledande socialdemokrater ger sig på varandra på ett överraskande fränt sätt.

Allianspartierna gör därför klokt i att inte vänja sig alltför mycket med att leva lite lagom bekvämt i Lennart Holmlunds skugga, för då kan de stå väldigt tomhänta och utan driv i debatten om tyngdpunkten plötsligt skulle flyttas vänster ut under ett nytt s-styre.

Därför var det bra att alliansens gruppledare höll ihop kring ett budgetförslag och tog några principiella debatter i dag.

Men det behövs också mer av idédriven och framtidsinriktad debatt i kommunens vardagsliv än vad som förekommit hittills.

Lennart Holmlund har man inte rått på, men nästa val kan bjuda på nya förutsättningar och nya möjligheter för alliansens politiker att ta över dagordningen.