Gladkäckt prat i fullmäktige om att alla ska vara positiva

Några av de vidrigaste ögonblicken i svensk inrikespolitisk debatt det senaste decenniet var när Göran Persson i riksdagens talarstol spände ögonen i nationen och sade:

’Vi ska tala väl om vårt fina land.’

Då vände det sig i magen. Den typen av osund nationell självöverskattning, vars förutsättning är brist på andra erfarenheter och perspektiv och en viss indoktrinering, är väldigt starkt utbredd i det svenska samhället.

Kombinerat med ett moraliskt krav att alla ska dela den uppfattningen och yttra den uppfattningen är det en farlig hållning.

Man kan fråga sig hur mycket den typen av retorik – svenska lösningar och modeller är bättre än alla andra och vi ska vara rädda för utländska influenser – bidragit till att skapa större mottaglighet för exempelvis främlingsfientliga budskap.

Och hur mycket den retoriken bidragit till det som gått snett i det svenska samhället och den svenska välfärden trots alla resurser.

I dagens fullmäktige i Umeå fanns liknande tendenser: några talare, från olika partier, uppmanade alla att vara goda ambassadörer för Umeå och tala väl om det fina i kommunen, att lyfta fram det positiva och inte vara så negativa.

Sånt hurtfriskt dravel står mig upp i halsen.

Det är kontraproduktivt – tror de allvarligt att gladkäcka ambassadörer som talar väl om allting och sväljer all självkritik övertygar någon att flytta till en stad?

DDR och andra kollektivistiska och välkoordinerade paradis prövade metoden, den funkade väl bara sådär.

Det är framför allt tveksamt ur demokratisk synpunkt att i årets viktigaste fullmäktigedebatt när kommunens utveckling ska diskuteras börja tala med moraliserande tonfall om hur alla ska vara goda ambassadörer för en stad och lyfta fram det postiva, att kräva en hyllningskör.

Den inställningen är början till slutet på en positiv utveckling.

Kritisk debatt, meningsutbyten, perspektiv som bryter sig mot varandra och lär av varandra, nya idéer, en otålighet att ta nästa steg, en ovilja att sjunka ned i passiv förnöjsamhet – det är sånt som håller en stads utveckling i gång.

Då kommer något i gång som blir språngbräda in i framtiden.

Kraven på goda ambassadörer bygger på en kollektivistisk människosyn där alla någonstans måste ha samma uppfattning om vad som är bra och dåligt, vad som är ett positivt och ett negativt exempel, vad som är ett eftersträvansvärt eller ett oönskat mål.

Så är det naturligtvis inte i verkligheten – en sådan kollektivt gemensam syn på sakernas tillstånd kan bara uppstå genom hård indoktrinering, men aldrig i en demokratisk öppenhet inför att människor är olika.

En kommun ska naturligtvis lansera sig, en kommunledning lyfta fram det som den tycker är kommunens styrkor och med dem försöka hävda sig i konkurrensen.

Sedan kan väljarna vid nästa val utvärdera om rätt saker lyfts fram och om det funnits något att lyfta fram.

Och är stämningen uppåt och många trivs skapar det naturligtvis bra reklam för en kommun. Men inte genom någon framdirigerad och dikterad hurra-vad-vi-är-eniga-om-hur-bra-allt-är-hos-kör.

Det är en väsentlig skillnad mellan att vara konstruktiv och att vara oreflekterat positiv.

Så lägg ner det där talet om att alla i fullmäktige ska vara goda ambassadörer som med gemensam röst talar om hur fint det är i Umeå.

Det är pinsamt för staden, under dess värdighet och vida sämre för dess rykte än någon vital politisk debatt någonsin kan vara.

Umeå är mycket mer spännande och rikt på infallsvinklar än så.

Umeå och dess rykte tål en rejäl debatt och ett stort mått av klarspråk.