Nyfikenhet och vemod på en cykeltur in mot staden

I går kväll cyklade jag en tur längs älven bort förbi Strömpilen vidare till camping och båthamn.

På vägen hem sedan, in mot staden igen, var det slående hur vacker den rikliga grönskan i solnedgången var på båda sidor vattnet, i synnerhet innan de två trista, ensamma höghusen dök upp långt borta som en påminnelse om att Umeås skyline i nuvarade utformning inte blir särskilt bra på vykort.

Det var en så vacker kvällsbild, och just i det ögonblicket var det lätt att glömma alla goda argument som finns – och de finns verkligen – för centrumnära bebyggelse och känna visst vemod över att den bilden inte kommer att finnas kvar så länge.

Hur ter sig samma cykeltur om tio år, när Öbacka strand och Ön är bebyggda i någon form och staden möter blicken på ett tidigare stadium?

Man blir ju nyfiken också.

Kanske är det fortfarande vackert, fast på ett helt annat sätt. Kanske är det bara lite småtrist som motiv, men praktiskt, vältänkt och attraktivt boende för dem som flyttat dit.

Det är både spännande och nervöst med en stad som förvandlas – man blir nyfiken och vemodig, hoppfull och ängslig, på samma gång.