Den virtuella världen – även något för Umeå kommun?

I dag har jag en krönika i tidningen om Second Life, ett fenomen jag inte hade hört talas om för några veckor sedan:

’Under någon intensiv termin på högstadiet – det bör ha varit i slutet av 80-talet eller början av 90-talet – programmerade jag och ett par klasskamrater dataspel på lediga stunder.

Så vitt jag minns var vi helt ensamma om att sitta i den splitternya och i skolpolitikernas ögon inte så lite heliga datasalen frivilligt på rasterna. Det var förstås, i ljuset av utvecklingen som skett, synnerligen primitiva skapelser vi ägnade oss åt, något slags textbaserade strategispel av allra enklaste sort.

I samband med övergången till gymnasiet tappade jag intresset för programmerandet och lade snabbt av mig.
Sedan dess har jag fått uppleva hur det känns att se tiden och utvecklingen springa ifrån en.
I dag är min datakompetens nödtorftig och eftersläntrande; tillräcklig för att klara ett jobb som detta utan att bli avslöjad, men otillräcklig för att förstå helt vad den senaste reklamen på data- eller mobilområdet handlar om.

Därför är jag inte längre särskilt förvånad när jag tvingas konstatera att något ’alla talar om’, och redan börjat tröttna så smått på, åter gått mig spårlöst förbi.

Har ni hört talas om Second Life? Det borde ni nästan ha gjort. Det är ett oerhört uppmärksammat onlinespel med en gigantisk virtuell, interaktiv värld, fantastiskt många deltagare och ett ekonomiskt system kopplat till riktiga valutor.

För några veckor sedan hade jag ingen aning om vad det var. Men då öppnade Sverige, under närvaro av utrikesminister Carl Bildt (och hans avatar, dvs gestalt i den virtuella världen), som första land en ambassad i Second Life.

Storföretag och politiska partier är redan där. Tidigare har strider mellan franska högerextrema Front National och andra deltagare fått uppmärksamhet i massmedia.

För en dryg vecka sedan var jag på ett seminarium anordnat av vk.se och HUMlab på universitetet där vi fick se bilder från den ö i Second Life som HUMlab, tydligen efter rejäla, komplicerade förhandlingar med säljaren, köpt in för framtida verksamhet.

I en artikel i tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel häromveckan berättades om bedrägerier, trakasserier och grov brottslighet i Second Life och problemen för rättsstaten att avgöra var de juridiska gränserna går och hur lagar ska tillämpas på händelser i Second Life.

I tidningen Journalisten berättas det om journalister som rapporterar från Second Life. Nyhetsbyrån Reuter, mediekoncernen Springer och Sydsvenska dagbladet är på plats med kontor och avatarer. Nu vill Malmö bli Sveriges första stad i Second Life.

Det kanske vore något även för Umeå som ung, kreativ stad? Kanske sitter jag snart på ett redaktionsmöte här på VK och diskuterar när vi ska ge oss in i detta vi också?

Grundfrågan är förstås: Är det ’bara’ ett spel eller en i högsta grad allvarligt utvidgning av våra liv? Är det nyskapande också till innehållet, eller bara en ny form för välkänt mänskligt beteende, konservativa strukturer och stereotypa tankemodeller?

Jag är inte i närheten av att kunna yttra mig intelligent om de politiska och filosofiska implikationerna av detta nya fenomen. Det är bara att erkänna den egna inkompetensen på området. Men jag skulle inte bli förvånad om det här långsamt kommer att förändra vårt tänkande, konsten, forskningen.

Jag tänker inte skaffa mig en identitet där. Det skulle säkert bli beroendeframkallande. Då bleve sidan här blank snart nog. Men nu har jag i alla fall en aning om vad Second Life är – och jag är nyfiken.’