En av de bästa självbiografier jag läst

Kan man motstå en självbiografi som inleds så här:

"Var börjar historien? Var rinner vår individuella tillvaros källsprång upp? Vilka fjärran äventyr och lidelser har danat vårt väsen? Varifrån stammar mångfalden av motsägande drag och tendenser, som tillsammans bildar vår karaktär?"

Så börjar Klaus Manns självbiografi "Vändpunkten – Historien om en intellektuell mellan två världskrig."
Jag läser den just nu i svensk översättning. Det är en av de bästa självbiografier jag läst.

Anledningen till att jag lånade den på biblioteket var en tv-serie som jag borrat ned mig i de senaste månaderna.

Som framgått här är jag svag för både biografier och tv-dramer.

När ett tv-drama handlar om historiska personer och håller åtminstone hyfsad kvalitet så faller jag förstås pladask.

’Die Manns – Ein Jahrhundertroman’ köpte jag på DVD i Berlin i våras, och det är en suveränt gjord dramadokumentär om nobelpristagaren Thomas Mann och hans familj.

En av mina favoritskådespelare – Armin Mueller-Stahl (i Sverige kanske mest känd som Israels premiärminister i tv-serien ’Vita Huset’ eller som den östtyske taxichauffören i Jim Jarmuschs ’Night on Earth) spelar Thomas Mann.

Det är ibland vanskligt när genomsympatiska skådespelare briljerar i roller där de gestaltar historiska figurer som kanske inte alltid var så sympatiska i verkligheten.

Problemet är mindre när exempelvis Bruno Ganz gör bunkerns Adolf Hitler, eftersom den historiska kontexten är så glasklar redan.

Men det fördes en sådan diskussion när Max von Sydow spelade Knut Hamsun i filmen av Jan Troell och Per Olov Enquist.

Jag är ganska övertygad om att Mueller-Stahls porträtt är smickrande för verklighetens Thomas Mann i den meningen att de hårdare, mer kyliga dragen alltid motsägs något av Mueller-Stahls ögon och ansiktsuttryck, även om dramadokumentären innehållsmässigt inte censurerar något.

Sebastian Koch (från bland annat ’De andras liv’) spelar Klaus Mann.

Även där tenderar skådespelarens sympatiska, lätt fridfulla utstrålning att hindra den destruktiva depressionen – som hörde till Klaus Manns ständiga följeslagare och som efter återkommande självmordsförsök slutligen ledde till ett fullbordat självmord – att tränga fram i gestaltningen fullt ut.

Men Klaus Mann, som skrivit bland annat den kända romanen Mephisto (senare filmatiserad och även där med en blandning av dikt och verklighet som kan leda till svårigheter att veta hur man ska värdera vad), är en ny favorit inte på grund av det svarta, utan på grund av det levande, rörliga i hans verk och person.

Han känns märkligt modern – inte bara genom sin öppna och litterärt skildrade homosexualitet i Tyskland under 1920-talet, utan som europeisk intellektuell, journalist, demokratisk motståndskämpe, och även som fullständigt rotlös, vilsen, olycklig vandrare i den moderna efterkrigstiden.

Till faderns litterära nivå och omfattande livsverk nådde han aldrig, men hans böcker står fortfarande på spisen och kokar och skvätter långt från de färdigdukade borden.

Han är en gestalt som fascinerar och oroar.