När orden saknas: stum i trädgården

Min lördagskrönika denna vecka börjar med Carl von Linné och slutar med Göran Greider – och handlar om språk, kunskap och förmågan att kunna sätta namn på saker.

’När orden saknas -­ när något hade kunnat sägas:

Tappar vi namnen bort, även kunskap om tingen vi mister, lär Carl von Linné ha skrivit.
Att behärska något till fullo handlar i nästan alla sammanhang om förmågan till precision och nyanser, i kombination med en kreativ blick eller kroppslig rörelse som upptäcker spännande möjligheter där andra ser kaos eller självklarheter.

Häromveckan var jag på en middag med god mat och intressant konversation i kvällningen. Plötsligt kom samtalet att handla om trädgården där vi satt. Då visste jag att det var kört.

Nu gällde det att ta fram ett par decenniers erfarenhet från skola och högskola i hur man undviker att få fel fråga vid fel tillfälle.

Sällskapet pekade ut olika buskar, blommor och träd och diskuterade dem roat och livligt under en stund. Det var underhållande att lyssna – men jag förstod inte mycket av innehållet, hade svårt att hänga med.

Efter en stund satt jag som stum och skämdes över min obildning. Mig saknades begreppen, nyanserna, förmågan att klassificera. Mitt språk var begränsat till den mest banala grovindelningen i just träd, buskar, blommar.

När jag läser bilderböcker med min son slår det mig att jag säger fågel, likgiltigt vilken.
När jag tittar in i en redskapsbod eller ned i en verktygslåda ser jag redskap och verktyg.
Det är lika meninglöst och fattigt som om man står framför en bokhylla och säger: titta, där står en bok.

Det är inte omgivningens fel. Farfar bemödade sig att under promenader i Lofsdalsfjällen upplysa om växter vi passerade, men det fastnade aldrig.

Under många års hundpromenader i skogen vandrade jag med poesi i huvudet, öppen för de metaforer naturen kunde stå till tjänst åt, i beundran av Harry Martinsons förmåga att fånga daggdroppen som speglar kosmos, men utan att själv lära känna stigarnas värld mer noggrant.

Visa mig en parkbänk där en politiker knackade ur sin pipa för 150 år sedan och det fastnar med idéhistoriska referenser och en analys av platsens roll i den aktuella epoken.
Tre rader poesi kan uppta mig en vecka.
Jag blir frustrerad när någon efter att ha sett en film nöjer sig med: ’den var bra’, eller ’den var dålig’.

I trädgården, detta Linnés år, hade jag på min höjd kunnat bidra med ett: ’blommorna är blåa och vackra’.

Vår varseblivning och våra intryck är starkt bundna till vår förmåga att hantera dem, beskriva dem och ge dem ord.
Det vi inte kan namnet på eller – kanske med händerna – kan inordna i ett djupare sammanhang med referenser och förklaringar går vi lätt förbi helt och hållet.

För undervisning och pedagogik är det en avgörande insikt. Man kan finna allt på internet, men inte söka eller begripa ett dugg utan bildning i det aktuella ämnet, en kunskapsnivå som möjliggör identifikation, urval och analys.

Att surfa på goggle – dessa fantastiska sökmotorer som gör allt så mycket lättare – för att ta det exemplet, ersätter inte kunskapen, utan avslöjar snarare okunskapen.

Det är därför historisk och litterär bildning, kultur- och hantverkstraditioner och naturvetenskapliga insikter är så viktiga att värna – utan dem blir samtiden anonym, endimensionell och svårgripbar trots hjälpmedel och närhet till informationen.

Göran Greider skriver i en dikt:

’Redskap, växter, byggnader – plötsligt stod de nästan utan namn. Mycket mycket gamla människor levde kvar nånstans, som ord inte längre i bruk. Ibland – det kan fortfarande hända – rycker kroppen till av något som skulle ha kunnat sägas ­’