Plötsligt handlar det om religion, tro och vetande igen

I en signerad text på ledarsidan, vars bakgrund jag bloggade om nyss, ger jag mig i dag i kast med ämnet tro och vetande, religion och samhälle:

’Tro och vetande – en klassiker gör comeback

Min farfarsfar var frälsningssoldat i Stockholm och sedan frikyrkopredikant i byn Vitvattnet norr om Kalix, berättar släkten.

Blir jag högtidlig i mina texter kan det alltså ha sin förklaring.

Hur gärna hade jag inte talat om religion och rationalitet, tro och vetande, kyrka och samhälle, med honom.

Kanske hade vi, om han levat i dag, kunnat hitta gemensam mark trots fundamentalt olika utgångspunkter: jag som är odöpt, okonfirmerad, utan medlemskap i någon kyrka och som har Hedenius på rangplats i bokhyllan, och han som skrev vackra dikter där han bad om kraft från Gud och som var representant för en folkrörelsetradition jag trots allt håller högt och i många avseenden beundrar.

Vi hade båda tagit religionen på allvar, som något utmanande. Fascinationen inför en rejäl debatt om tillvarons grundvalar hade vi säkert också delat.

Men kanske skulle det ändå ha slutat med ömsesidig, oförstående tystnad. För det är något märkligt med trosfrågor. De skapar en alldeles egen, konstig stämning i luften när man inte kan enas.

Bibeln, om jag håller mig till kristendomen inledningsvis, kan jag läsa som språkmuseum. Men framför allt teodicéproblemet är för mig alltid lika oöverstigligt. Jag kommer inte förbi det.

Kampen med religionens stora, drabbande frågor, däremot, har jag njutit av när de gestaltats i litteratur och på film. Kraften i mötet mellan tro och tvivel är allmängiltig.

Scenen med Storinkvisitorn och Jesus i Dostojevskijs Bröderna Karamazov är för mig ett av världslitteraturens största ögonblick.

Tomheten under månen i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet eller Gunnar Björnstrands desillusionerade präst i Nattvardsgästerna har fått mig att besöka kyrkor för att känna atmosfären, utan att den infunnit sig.

Ofta lämnade jag dem med en snabbt uppbubblande bitterhet över att de stod där självmedvetna och hycklande trots fasorna och lidandet i världen, tröstad enbart av tanken på att religionen ändå snart tillhör det förgångna.

Men på senare tid har framför allt debatten kring organisationen Humanisterna och deras grundläggande religionskritik avslöjat en laddning kring religionstemat som jag naivt nog trodde försvann i Sverige för decennier sedan.

Plötsligt börjar ledningar för konstutställningar att censurera sig själva av rädsla för vreden från små, extrema grupper som försöker kasta sina skuggor över en hel religion, samtidigt som FN:s pinsamma råd för mänskliga rättigheter antar en resolution som fördömer kritik av islam.

Plötsligt uppfinner kristna företrädare begreppet militant ateism när någon påpekar att religionsfrihet betyder både frihet till och frihet från religion.

Och ståndpunkter hämtade ur Hedenius-traditionen döms ut av kloka, sansade, respekterade, ofta liberala skribenter som fundamentalistiska.

Här finns uppenbarligen mycket för många av oss att fördjupa i sansad ton och med öppen attityd.

I ett par kommande artiklar på ledarsidan ska jag försöka diskutera några viktiga aspekter av vår tids stora debatt om tro, vetande, samhälle och religion.’