Progg, sjuttiotalet och olika vägar till liberalismen

Mats Wiklund, som även skriver krönikor i VK, gör en rolig och vass betraktelse i Dagens Nyheter över hur proggen gjorde honom till liberal.

Inledningen på artikeln lockar till omedelbar läsning:

’I radioprogrammet ’Godmorgon världen’ meddelade krönikören Svante Weyler att 1970-talet är här igen. Insikten gjorde honom upplivad.
Själv kan jag meddela en avvikande uppfattning. En repris på 1970-talet önskar jag inte min värste ovän.’

Sådana här debatter gillar jag. Eftersom jag är född 1975 så har jag bara dagiserfarenheter från sjuttiotalet, men mycket av det som diskuteras hängde kvar i 1980-talets skola.

Några bra, frigörande saker: alla kan, alla får, man behöver inte vara bäst, man ska inte behöva buga för överheten och det behöver inte blir perfekt för att räknas. I den andan försöker jag att skriva.

Några eländiga, förfärliga saker: kollektivismen, jantelagen, alla måste, ingen bör avvika, individen är något som måste regleras och stramas åt och samhällsengagemang är lika med frassocialism.

Viljan att bekämpa just den jantelags-mentaliteten som dominerat alltför länge i Sverige var en av de saker som gjorde mig till liberal.

En annan viktig grund för min liberala hållning var en tidig förtjusning inför entreprenörskap och småföretagande, människor som förverkligar idéer och vågar satsa.

Att sådant är svårt i ett samhälle där individen ses som något negativt är givet.
Det har blivit mycket bättre i Sverige på den punkten de senaste decennierna, men mer finns att göra.