Det har blivit mycket Mona Sahlin på bloggen de senaste dagarna. Eller borde jag skriva mycket Mona?

Jag tillhör dem som inte gärna använder förnamn på politiker eller smeknamn på bekanta – en hämning, ett sätt hålla distans eller ett sätt att visa respekt, kanske en blandning av alla tre.

Hur Mona Sahlin ska benämnas orsakar gång på gång hårklyverier bland anhängare, motståndare och journalister. Och hos henne själv.

Socialdemokraternas partiledare har visat öppen irritation på slutet över att så ofta bara bli refererad till med förnamnet.

Peter Wolodarski beskriver dilemmat för journalister på sin Almedalsblogg – han har fått skäll av en läsare för att han bara skrivit ’Mona’ i en text.

Samtidigt noterar jag att dagens hyllningsledare i socialdemokratiska VF (’En enastående begåvning’) slutar med orden: ’Mona kommer tillbaka till Almedalen.’

Och hur inledde Mona Sahlin själv sitt tal i måndagskväll?

’Det är jag som är Mona.’

I dagens huvudledare skriver vi om regionsfrågan och diskussionerna i Norrland om olika, tänkbara samarbeten.

I samband med Almedalsveckan har debatten om den försvunna alliansen åter fått ny näring.

Många menar att alliansen i flera avseenden lösts upp sedan regeringsskiftet med för få gemensamma utspel, för lite av övergripande ’berättelse’ av det slag som förklarade sambanden och avsikterna så bra i valrörelsen och alltför stor spretighet och motstridighet i de enskilda partiernas göranden och låtanden.

När dessutom statsministern fortsätter att hålla en låg profil blir intrycket lätt att alliansen i första hand var ett valrörelseprojekt och bara i andra hand ett projekt för hela mandatperioden.

Jag tycker delvis att kritiken är orättvis.
Man ska inte överdriva behovet av gemensamma uppträdanden.
Det handlar trots allt om fyra enskilda partier med åtskilda ideologiska traditioner och en skyldighet att föra en ordentlig och framåtsyftande idédebatt även när den för långt bortom det som regeringen dryftar för dagen.

Men regeringspartierna måste också akta sig för att fastna i en misslyckad strategi.

För det är uppenbart att det under den första regeringsfasen blivit ett för stort avstånd mellan enskilda sakfrågor, enskilda departement och enskilda partier.

Det är ibland allt för svårt att snabbt peka ut var regeringen, inte bara det aktuella statsrådet, befinner sig i olika sakfrågor.

Det är lättare att opponera än att regera, för i opposition kan man ägna sig fullt ut åt nålstick utan att någon nödvändigtvis frågar efter helheten.

Alliansen får inte tro att det räcker med en omfattande valrörelse för att förklara, förankra och övertyga med ett budskap.

Det är något en regering – och en statsminister – återkommande tvingas ägna sig åt.

Därför vore det nog läge att inom den närmaste tiden för alliansen att påminna om sin existens och försöka samla ihop och få ett bättre grepp om de lösa trådar som nu hänger lite överallt och gör det lätt för socialdemokratin att vara i opposition.

Jag skrev i går kväll här på bloggen att Mona Sahlin var dålig på att lämna konkreta besked i Almedalen.

Jag får nog ta tillbaka det påståendet efter att ha läst detta på Liberala Nyhetsbyråns blogg.

På en presskonferens i Visby – inför måttligt roade gotländska partikamrater – föreslog hon av miljöskäl långsammare Gotlandsfärjor.

Det var nog inte vad lokalavdelningarna hade hoppats på.

Ungefär som om en partiledare skulle komma till Umeå och kräva långsammare tåg på Botniabanan eller färre flygavgångar till Stockholm.

Debatten om lobbyismen i Sverige tar fart då och då, men utan att det brukar få några konsekvenser i form av exempelvis nya regelverk.

Nu ger sig delar av det gamla rödgröna etablissemanget, med Göran Persson i spetsen, ut i branschen.

Det är inget märkligt med det.

Med sina kontaktnät och sin kännedom om politiska beslutsprocesser är de förstås mycket värdefulla för grupper som vill trycka på om ändrad lagstiftning eller högre anslag på olika områden.

Möjligen vore det rimligt att man för vissa, centrala politiska roller reglerade någon form övergångstid från uppdrag till lobbying, men gränsdragningarna är samtidigt svåra att göra.

Lobbyism är inget entydigt begrepp – det rymmer många olika typer av kampanjer och påtryckningar.

Några tål allt dagsljus, andra innebär förmodligen en rätt bedrövlig verksamhet, många utgörs av ganska harmlösa kontakter.

Om man ser lobbying som ett stort problem bör man framför allt kräva besked av de politiker som kandiderar i olika val: hur ser de på charmoffensiver från lobbyister, hur tänker de redovisa sådana kontakter inför väljarna, hur resonerar de kring det egna uppdragets innebörd?

Det finns inga enkla rätt eller fel i frågan om lobbyism – men öppenhet, tydlighet och ärlighet från beslutsfattarna om hur de tar ställning är viktigt för att inte systemet ska förfalla.

T.S.Eliot är en av de poeter som blivit bäst översatt till svenska – vilket kanske inte är så märkligt när bland översättarna finns Gunnar Ekelöf, Karin Boye, Erik Lindegren och Johannes Edfelt.

En passage i ’Det öde landet’ fascinerade mig väldeliga när jag läste den första gången.

Den lär enligt författaren vara inspirerad av Shackletons polarexpedition från vilken det berättades att upptäcksresandena ständigt, när krafterna trött, hade intrycket att det var en medlem mer än man kunde räkna till.

I original lyder passagen:

’Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you
Gliding wrapt in a brown mantle, hooded
I do not know whether a man or a woman
– But who is that on the other side of you?’

I den svenska översättningen av Karin Boye och Erik Mesterton går den så här:

’Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden?
Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans
men när jag ser upp längs den vita vägen
är det alltid en till som går bredvid dig
glider fram i en brun kåpa med huva
jag vet inte om det är man eller kvinna
– men vem är det på din andra sida?’

En orsak till att regeringen får så mycket stryk i opinionen kan vara att den faktiskt står för någonting, för konkreta förslag som går att ta ställning till, för prioriteringar med tydliga syften – många utmärkta, en del feltänkta, en del slarviga, en del usla och en del försvunna på vägen från oppositionsbänken till regeringsmakten.

Det är regeringens styrka – den går att förhålla sig till.

Socialdemokratins problem, om man ska uttrycka det lite elakt, är sedan flera år tillbaka att den inte står för någonting alls annat än ett passivt och förnöjt administrerande av utanförskap, bristande valfrihet och problem i skolorna (före valet) eller en nostalgisk hyllning av i stora drag samma politik som blev bortröstad förra året (efter valet).

Man blev under alla år i regeringsställning ett etablissemang och en maktstruktur – med förvriden självbild och osunda kopplingar mellan uppdrag och parti – där ett av huvudsyftena med partiets verksamhet lokalt och nationellt varit att värna den egna makten.

Den allra viktigaste konsekvensen av förra årets regeringsskifte var därför maktväxlingen i sig: brottet från väljarnas sida med den socialdemokratiska arrogansen och överhetsattityden, ledan vid bristen inom socialdemokratin på lyhördhet och ödmjukhet inför medborgarnas vardagsproblem, det klara avståndstagandet från de gamla makthavarnas inställning att socialdemokratin ska tala om hur allt ligger till och ska skötas utan inblandning från några andra.

Mona Sahlin började bra som partiledare genom att antyda behovet av självkritik på bland annat den punkten. Men tyvärr verkar partiet tills vidare ha sagt ett bestämt nej till en fortsättning.

För sedan våren låter oppositionsretoriken sällsynt traditionell och invand.

Socialdemokraternas idétorka och brist på ödmjuk självkritik är bekymmersam. Mona Sahlin visade inte heller i sitt Almedalstal i kväll någon större vilja till förnyelse.

Hon försöker ta över några liberala nyckelbegrepp som frihet och individen – men man har hela tiden känslan att det egna partiet inte riktigt förstår vad de orden ska vara bra för.

Hon försöker att ta över alliansens trumfkort från valrörelsen – jobb, utbildning och åtgärder mot utanförskapet, men glömmer det allra viktigaste: en egen politik med ett innehåll som skiljer sig från det som redan misslyckats en gång tidigare.

Och när hon går in på vad socialdemokraterna vill göra åt de problem som man erkänt att man ignorerat – eller uppfattas ha ignorerat – i valrörelsen så blir det egentligen bara en svårbegriplig blandning av nej till allt vad regeringen gör och ja till ungefär samma politik som socialdemokraterna fört de senaste mandatperioderna.

När budskapet konkretiseras handlar det också mycket om stopplagar och vad staten ska göra, inte om vad som kan frigöra individen, underlätta för företagande, skapa riktiga jobb, säkra välfärd och välstånd på lång sikt och ge fler chansen att bestämma mer över sina egna liv.

Hennes retorik – och hon är en skicklig talare – syftar till att lämna ett övergripande löfte om återställare och återgång.

Det har varit ett effektivt sätt att vinna väljarstöd i det väldigt socialdemokratiska Sverige under det första året med en ny regering, men känns inte som någon trovärdig strategi för ett parti som säger sig vilja få stöd som regeringsbildare vid nästa val.

Och fortfarande saknas förstås helt ett regeringsalternativ inom oppositionen.

Kanske klarnar läget något under veckan när vänsterpartiets och miljöpartiets företrädare har sina dagar med tal och utspel.

Almedalsveckan har dragit igång.

Jag har aldrig varit där och är inte där i år heller.

Men via tv-sändningarna och alla rapporter från journalister, politiker och bloggare som är på plats är det som alltid i de här sammanhangen nästan lättare att få en överblick framför datorn, än på plats.

Det vill säga: om man är intresserad av de offentliga, politiska diskussionerna.

Men Almedalsveckan är förstås också, och kanske ännu mer, om man ska tro rapporterna därifrån, ett tillfälle för människor inom etablissemangen, eller för människor som vill tillhöra etablissemangen, att träffas, knyta kontakter, skvallra och ha koll.

Almedalsveckan är en samling av kvalificerade politiska seminarier och anföranden.
Det är också en kaotisk firmafest för eliten.
Och det är en chans för i huvudsak yngre människor att främja den egna karriären och statusen inom medie- och pr-branschen.

Har man redan ett jobb man trivs med och inte längtar efter kvalificerat mingel, så är alltså motiven att åka dit betydligt svagare…

Kanske håller det arrangemanget levande – många människor i rörelse mellan olika roller samlas där i en gryta där allt rörs ihop till en ny blandning under några dagar.

Kanske gör det arrangemanget alltför introvert, som en adelstillställning inom den opinionsbildande världen.

Almedalsveckan är ett ämne för uppsatser inom många olika akademiska discipliner.

Det finns ingen anledning att ha invändningar mot mingeldimensionen, men viktigt att vara medveten om den när man värderar det som rapporteras.

Förutom tv och tidningar är bloggar en bra källa till vad som händer på Gotland de här dagarna.

De ger ofta en tydligare bild av Almedalsveckan många olika dimensioner.

Almedalsbloggen är en sådan där ett antal kända bloggare med skiftande politiska utgångspunkter har gått samman för att bevaka evenemanget.

Ihopsatta stjärnlag kan ju som bekant ibland floppa, men laguppställningen ser bra ut.

Hittills ger den bloggen en symbolisk inblick i hur snacket på Gotland går.

Lite politik, lite trams, lite branschtugg – rätt avspänt och roligt.

Ikväll ska jag lyssna till Mona Sahlins tal på tv – förväntningarna är tyvärr inte så höga med tanke på den allt mer traditionalistiska framtoning hon valt som partiledare.

Men jag låter mig gärna överraskas.

Näst efter trav är tennis min favoritsport, både att titta på och att utöva (även om det senare nu börjar bli en merit som inte uppdaterats på något decennium, men jag antar att en toppad forehand är som att cykla ungefär – resten är upp till konditionen och, hmm, den har väl i och för sig inte heller satts på prov under 2000-talet…).

US Open är för mig den största av Grand Slam-turneringarna, den där den allmänna spelstyrkan slår igenom tydligast, och det är en gåta att Björn Borg aldrig lyckades vinna där.

Att Pete Sampras vann där fem gånger och var i ytterligare tre finaler är för mig det bästa beviset för hans storhet (han var större än Agassi), trots att tennisjournalisterna aldrig riktigt gillat honom.

Men Wimbledon har också sin speciella tjusning.

Det är fascinerande att den spelare som nog är världens bästa genom tiderna, Roger Federer, för bara ett antal år sedan hade rykte om sig att inte vara mentalt stark nog för de stora turneringarna och de stora matcherna.

I gårdagens Wimbledon-final såg han inte ut som en vinnare särskilt ofta, men vann nästan alla viktiga bollar, precis som Sampras brukade göra.

Tennisen, med dess diaboliska poängsystem, handlar i hög grad om förmåga att koncentrera sig vid rätt tillfälle. Den som röjer hela tiden vinner alltid något set, men förlorar oftast matchen.

Nadal spelade fantastiskt, men såg som tröttast ut när det gällde som mest, det var skillnaden i går.

Men så är han också några år yngre än Federer. Jag är inte så säker på att det blir en sjätte raka titel nästa år för världsettan.

Och höstens US Open blir hur spännande som helst.

Som vanligt rekommenderas The Guardians tennisskribenter när det handlar om de stora turneringarna.

Den här veckan är det åter Miriam Nordfors – liberal frilansskribent, har en Bachelor of Arts i internationell politik från University of Warwick och till hösten kommer att läsa vid Collège d Europe i Brugge – som kommenterar några av veckans händelser i vår sommarserie.
Det handlar bland annat om den inledda Almedalsveckan och JAS-projektet.

Almedalsveckan på Gotland har inletts. Där minglas det mellan makthavare, lobbyister och journalister så att det står härliga till. Är det ett modernt eller förlegat arrangemang?

Det ser ut som om Almedalsveckan ligger i farozonen för att bli förlegad.
Nördarnas version på Hultsfredsfestivalen verkar lida av precis samma problem som den riktiga Hultsfredsfestivalen: brist på riktigt bra artister och bra publik.
Anledningen kan vara att Almedalsveckan har expanderat så till den milda grad att det mest verkar ha blivit ett gigantiskt mingeljippo där fina snittar och gratis mingelvin står högre i kurs än politik.

Ryska badorten Sotji vid Svarta havet får arrangera vinter-OS 2014. Kommer det att bli samma debatt om idrott och politik den här gången som när Kina tilldelades sommar-OS 2008?

Ja, det kommer det absolut att bli. Frågan är bara om debatten kommer att bli lika stor som när Kina tilldelades OS. Många frågetecken kring det framtida läget i Ryssland kvarstår fortfarande.
För det första: ingen vet i dag vem som kommer att vara president under både OS och förberedelserna inför tävlingarna. Till detta kommer dessutom orosmoln som utvecklingen av konflikten i Tjetjenien och bristen på demokratiska fri- och rättigheter. Debattens natur kommer förmodligen också påverkas av hur lyckat OS i Kina blir. Går det bra kommer det vara till Rysslands fördel. Ett nederlag späder på kritiken mot att ge OS till odemokratiska länder och tvingar ryssarna att prestera extra bra.

Är det dags att lägga ned JAS-projektet för gott?

Tiden då Sverige behövde ett självständigt och starkt försvar har sedan länge passerat. Av 200 plan har bara 28 sålts.
Det verkar onekligen som att efterfrågan på marknaden är alltför liten, och få åtgärder har genom JAS:s problemkantade historia har fått det att ändras. För det här försvarskalaset har vi skattebetalare fått betala notan. Det är dags för Sveriges regering att inse att JAS-plan är lika ute som Dr Alban. Lägg ner!

Veckans nu är det dags?

SF:s sommarbioutbud visar med nästan överdriven tydlighet att konkurrens behövs för bättre kvalitet. Triangelfilm – kom tillbaka! Jag kan tänka mig att investera ett par tusingar.

Veckans lägg ner?

Svensk asylpolitik som möjliggör utvisning av irakiska flyktingar.

Veckans humortopp?

Att Leif Pagrotsky vill att Göran Persson blir chef för IMF.