I dag har jag en krönika i tidningen om den negativa och nedvärderande människosyn som ofta dominerar debatten och nyhetsrapporteringen i Sverige:

’Stark välfärd förutsätter en positiv människosyn

Den svenska samhällsdebatten och nyhetsrapporteringen har alltför länge dominerats av en negativ och nedvärderande människosyn.

Utgångspunkten har varit, och är ofta fortfarande, att medborgare ska betraktas som rädda, hjälplösa, omyndiga och i behov av en överhet som bestämmer och ordnar.

De skriande bristerna i dagens svenska samhälle väcker långt färre protester än små liberala försök att sätta medborgarnas behov och önskemål i centrum istället för gamla makthavares storsystemlösningar.

Därför är det så svårt att få gehör för en positiv människosyn när reformer diskuteras.
Därför reagerar så många med kraft när något förändras, men sällan med kraft för att få till stånd förändringar.

Därför har det tagit årtionden innan behovet av en mer småföretagarvänlig politik blivit accepterat. Småföretagandet som livsstil har inte haft några anhängare bland socialismens statsvurmare eller storindustrins bossar.

Problemet är ofta inte ståndpunkterna, utan perspektiven.
När granskningen skärps av dem som fuskar i bidrags- och ersättningssystemen vinklas det ofta som en jakt på bidragstagare, när det i själva verket är ett yttersta och solidariskt försvar av välfärden och de mest behövande.

När arbetsmarknadsläget förbättras så att fler kan få jobb och chans till egen försörjning och därmed färre är beroende av a-kassa, presenteras det ofta som att fler drabbas av fråntagen ersättning, inte som den positiva väg mot högre sysselsättning det faktiskt handlar om.

När studenternas situation ska uppmärksammas hamnar (i och för sig inte oviktiga) bidrag och ersättningar i centrum, inte kvaliteten på utbildningarna eller jobbmöjligheterna efter examen.

När reformer för valfrihet och mångfald inom hälso- och sjukvården utlovas lyfter vänstern fram de gamla monopolsystemen som idyller ­ vilket givetvis är ett hån mot alla vanliga medborgare (utan styrka nog att trixa sig fram) som lidit i köer och av arrogant bemötande genom åren.

Sverige sitter fast i den typ av nedärvt konservativt systemförsvar som politiska etablissemang alltid gillat bäst och som nu är en orsak till den passiva socialdemokratins oförtjänta framgångar i opinionen. Det glömda Sverige förblir glömt.

Men inte var det ur överhetens fördomar om hjälplösa medborgare som behöver få sina liv förvaltade och styrda ovanifrån som folkrörelserna hämtade kraft.
Det var ur en tro på individen, en stolt människosyn som hade fått nog av att hunsas och misstros, som demokratin, folkbildningsidealen och de sociala reformerna växte fram.

Det är viktigt med ett starkt försvar av en modern, välfärd där trygghet för alla, hög kvalitet, respekt för den enskilda människan och tillgänglighet av världsklass är ledord.
Den nuvarande regeringen får inte glömma bort att vuxenutbildning och chanser att byta karriär i senare skeden av livet är en given del av en flexibel arbetsmarknad och fungerande ekonomi.

Men hela det socialliberala välfärdssamhället som ger människor trygghet att satsa och möjligheter att våga, förutsätter i sig en positiv och frigörande människosyn som bejakar utbildning, företagande, entreprenörskap, egna initiativ och valfrihet.

Så skapas de jobb, de resurser och den dynamik som välfärden kräver.

Annars slutar det med grå förvaltning, system framför människor och munkavle inför maktens missgrepp.’

Sundsvalls Tidnings ledarsida säger det som behöver sägas. Avveckla monarkin och befria alla inblandade.

Här kommer några tips på texter skrivna av kloka ledarskribentkollegor vid andra tidningar:

Jakob Johansson på Tidningen Ångermanland kommenterar socialdemokraternas nya giv i skolpolitiken.

Malin Lernfelt på Göteborgs-Posten kommenterar hur medierna kan vinkla olika nyheter när det gäller utvecklingen på arbetsmarknaden.

Anne Lindén, krönikör i bland annat VK, skriver också i Göteborgs-Posten om en fight med banken.

Och Alex Voronov på Eskilstuna-kuriren skriver under rubriken ’En blå-röd allians mot utanförskapet?’

Via Almedalsbloggen stöter jag på den här dråpliga historien. Dummast och roligast i Almedalen.

Jag tillbringade en halvtimme nu på förmiddagen i en telefonpresskonferens med finansminister Anders Borg som frågades ut av ett antal ledarskribenter.

Det blev en intressant genomgång av hans syn på det ekonomiska läget.

Något nytt framkom inte i jämförelse med de uttalanden som gjorts den senaste tiden, men det är intressant att notera att en strid är under uppsegling mellan den moderate finansministern och likaledes moderate försvarsministern om anslagen till försvaret.

Anders Borg återkom flera gånger till att i en alliansregering med fyra partier får inte försvaret bli ett skyddat område när saker ska vägas mot varandra.

Ett bra besked.

Miljöpartiet kan ibland och i vissa frågor framstå som ett intressant liberalt inslag i riksdagen.

Och ibland låter man mest som ett trist, förutsägbart vänsterparti.

Samarbetet med socialdemokraterna och vänsterpartiet under förra mandatperioden förstärkte det senare draget.
Partiets kongresser brukar också avslöja att partiledningen inte alltid har medlemmarna med sig de gånger när man försöker att uppdatera budskapet.

I dagsläget känns miljöpartiet tyvärr som fast förankrat i blockpolitiken, vilket gör att man tonar ned det som öppnar upp för ett liberalt samarbete med mitten och blåser upp det som passar för en rödgrön oppositionsretorik.

Jag tycker att det är en olycklig strategi.

Istället för att söka stå fria från blockpolitiken och hålla dörrarna öppna för samarbeten i olika riktningar, trängs man mest med vänsterpartiet om socialdemokratins framtida gunst.

Det gör att färre kommer att lyssna på de delar av partiets politik som faktiskt skulle passa bättre in i uppgörelser med mittenpartierna än med vänsterpartierna.

Man skulle också långsiktigt tjäna på mer av självkritik. Språkröret Peter Eriksson var väldigt nöjd och skrytsam i sitt Almedalstal i veckan över att miljön nu står i centrum.

Men är det egentligen något som talar för miljöpartiet, namnet till trots?

I klimatfrågan, exempelvis, har partiet stora problem med trovärdigheten.

Inställningen till kärnkraft och ännu mer de obegripliga kraven på utträde ur EU gör miljöpartiet till ett av de partier i riksdagen som har svårast att övertyga i den nu pågående debatten om klimatförändringarna.

Inte en dag utan nya tecken på att integritetshänsyn kontra brottsbekämpning kommer att bli en av de närmaste årens mest omdiskuterade frågor.

Kan man motstå en självbiografi som inleds så här:

"Var börjar historien? Var rinner vår individuella tillvaros källsprång upp? Vilka fjärran äventyr och lidelser har danat vårt väsen? Varifrån stammar mångfalden av motsägande drag och tendenser, som tillsammans bildar vår karaktär?"

Så börjar Klaus Manns självbiografi "Vändpunkten – Historien om en intellektuell mellan två världskrig."
Jag läser den just nu i svensk översättning. Det är en av de bästa självbiografier jag läst.

Anledningen till att jag lånade den på biblioteket var en tv-serie som jag borrat ned mig i de senaste månaderna.

Som framgått här är jag svag för både biografier och tv-dramer.

När ett tv-drama handlar om historiska personer och håller åtminstone hyfsad kvalitet så faller jag förstås pladask.

’Die Manns – Ein Jahrhundertroman’ köpte jag på DVD i Berlin i våras, och det är en suveränt gjord dramadokumentär om nobelpristagaren Thomas Mann och hans familj.

En av mina favoritskådespelare – Armin Mueller-Stahl (i Sverige kanske mest känd som Israels premiärminister i tv-serien ’Vita Huset’ eller som den östtyske taxichauffören i Jim Jarmuschs ’Night on Earth) spelar Thomas Mann.

Det är ibland vanskligt när genomsympatiska skådespelare briljerar i roller där de gestaltar historiska figurer som kanske inte alltid var så sympatiska i verkligheten.

Problemet är mindre när exempelvis Bruno Ganz gör bunkerns Adolf Hitler, eftersom den historiska kontexten är så glasklar redan.

Men det fördes en sådan diskussion när Max von Sydow spelade Knut Hamsun i filmen av Jan Troell och Per Olov Enquist.

Jag är ganska övertygad om att Mueller-Stahls porträtt är smickrande för verklighetens Thomas Mann i den meningen att de hårdare, mer kyliga dragen alltid motsägs något av Mueller-Stahls ögon och ansiktsuttryck, även om dramadokumentären innehållsmässigt inte censurerar något.

Sebastian Koch (från bland annat ’De andras liv’) spelar Klaus Mann.

Även där tenderar skådespelarens sympatiska, lätt fridfulla utstrålning att hindra den destruktiva depressionen – som hörde till Klaus Manns ständiga följeslagare och som efter återkommande självmordsförsök slutligen ledde till ett fullbordat självmord – att tränga fram i gestaltningen fullt ut.

Men Klaus Mann, som skrivit bland annat den kända romanen Mephisto (senare filmatiserad och även där med en blandning av dikt och verklighet som kan leda till svårigheter att veta hur man ska värdera vad), är en ny favorit inte på grund av det svarta, utan på grund av det levande, rörliga i hans verk och person.

Han känns märkligt modern – inte bara genom sin öppna och litterärt skildrade homosexualitet i Tyskland under 1920-talet, utan som europeisk intellektuell, journalist, demokratisk motståndskämpe, och även som fullständigt rotlös, vilsen, olycklig vandrare i den moderna efterkrigstiden.

Till faderns litterära nivå och omfattande livsverk nådde han aldrig, men hans böcker står fortfarande på spisen och kokar och skvätter långt från de färdigdukade borden.

Han är en gestalt som fascinerar och oroar.

Den amerikanske skådespelaren Tom Cruise ska i en ny film gestalta Claus Schenk Graf von Stauffenberg, den tyske militär som genomförde det misslyckade attentatet mot Hitler på sommaren 1944.

Men filmteamet har svårigheter att få tillstånd att spela in scener på en del av de historiska platserna i Berlin.

Orsaken: Tom Cruises engagemang i scientologkyrkan.

Det här är en fråga med flera intressanta principiella dimensioner.

Josef Joffe i Die Zeit gör en klok sammanfattning av dem (på tyska) och landar i den enda rimliga slutsatsen: nämligen att det i en liberal demokrati aldrig kan vara ett gångbart argument i sig för att hindra en filminspelning.

I dagens huvudledare fortsätter vi diskussionen om alliansens och regeringens problem att uppträdda samordnat och målmedvetet.

Ledaren inleds som nedan, fortsättningen går att läsa här.

’Vad vill regeringen? Frågan börjar bli oroväckande berättigad i oroväckande många frågor.

Statsminister Fredrik Reinfeldts lågmälda framtoning och frånvarande ledarskap skulle inge större förtroende om regeringen i sig gav ett målmedvetet och sammanhängande intryck.

Så är för dagen bara bitvis fallet.

Den pågående Almedalsveckan har avslöjat hur vagt och slappt alliansen tycks ha underhållit sina interna relationer inför ett av årets viktigaste offentliga politiska evenemang.

Det är som om de elektriska ledningarna mellan allianspartiernas olika utgångspunkter, hjärtefrågor, målsättningar och utspel börjat lossna, falla ner och ryckas ut, som i ett slitet, dåligt renoverat hus.

Den som prövar strömbrytaren kan överraskas av gnistor där det inte borde finnas några – eller mörker.

Problemet är inte vad regeringen eller allianspartierna gör i enskildheter, utan den allt mer uppenbara frånvaron av ett samlat grepp, en övergripande så kallade berättelse, en blick lyft över det senaste pressmeddelandet i kommunikationen med väljarna.

När den typen av ledarskap uteblir kan regeringen lätt bli osynlig bakom alla departement, statsråd och partier som skymmer hela projektets motor – allianssamarbetet.

Och då ökar utrymmet för motsättningar och märkligt kortsiktiga gräl av det slag som bensinskatten utlöst i veckan.

Alliansen behöver inte manifesteras offentligt in absurdum, men den måste alltid kunna leva upp till sitt namn när det gäller.’