Efter en stund tog tankar om allt som kan gå snett över

Häromdagen satt jag nere vid älven i höjd med Broparken. Trots blåst som mer gav känslan av senhöst än högsommar tänkte jag först på vilken vacker dag det ändå var, och att tillvaron kan vara rätt trevlig, att det just då kändes som om det nog kommer att gå bra trots allt.

Men efter en stund tog istället tankar om allt som kan gå snett i livet över.

Oro för det ena och det andra, allt mer långtgående scenarier – ekonomiska, världspolitiska, privata – tills vinden och vattnet mer blev en bakgrund för dysterhet härifrån till horisonten.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder skrev en intressant, läsvärd krönika i söndags om rädslans kultur – ’Tryggare kan ingen vara?’. Bland annat skriver han:

’Liberala principer och socialistiska drömmar står sig numera slätt mot farhågor, risker och larm. Den tar hem spelet som sitter med högst hot på hand. Respekt för vuxna människors frihet är nog bra, men tänk om de använder fri- heten på ett riskabelt sätt? En politiker ska ha bra med civilkurage för att värna människors rätt att bete sig oförsiktigt.
Om han stiftar lag angrips han visserligen för att vara förmyndare. Men om han avstår från lag, och olyckan är framme, ställer medierna honom snabbt tills svars för att ha struntat i att rädda liv.’

Jag tror att många, inte minst i min ålder, delar den känslan: vi har inte längre tryggheten som eftersträvad dröm, utan som självklar, närmast slentrianmässig utgångspunkt.

Vi försöker ofta inte uppnå saker så mycket som vi är angelägna om att undvika det ena eller andra. Och när tankarna får löpa fritt en stund löper de givetvis gärna bort från utgångspunkten (tryggheten, en trevlig dag) ut mot det hotfulla som kan inträffa och störa ritningarna, den trygga mallen.

Missförstå mig rätt – det är en lyxoro som är lätt att leva med och tryggheten i ett välfärdssamhälle frigör krafter, möjliggör risktagande för många fler och gör orosscenarierna långt mer osannolika än de var för ett par generationer sedan.

Men i Sverige slår trygghetsbehovet ibland över i en rädsla för att överhuvudtaget vara en aktör som skapar den egna verkligheten, en människa med ansvar och möjligheter.

Det kan hämma, skrämma och förvrida perspektiven. Som PJ Anders Linder kommer in på i sin krönika kan det också få farliga följder med nästan totalitär tendens i lagstiftningen. Övervakningssamhällets hotande närhet är ett exempel.

Det borde vi nog ägna fler oroande tankar än vi gör.