Trist besked om nedläggning av skattekontor

Beslutet, som nu verkar vara definitivt fattat, att lägga ned Skattekontoren i Lycksele och Vilhelmina är olyckligt och mycket negativt för inlandet.

Den här typen av nedläggningar får inte bara givna konkreta följder, utan har också stor symbolisk betydelse – i negativ mening.

Givetvis är det bra om myndigheter strävar efter effektivitet och försöker att använda sina resurser så rationellt som möjligt.

Men i det här fallet finns ändå skäl att ifrågasätta om analysen håller hela vägen.

Jag har bloggat om det tidigare och vi har också kommenterat det på ledarsidan flera gånger – bland annat i den här ledaren från 31 maj:

’Skatteverket föreslår onödig centralisering (31/5)

I den nya kontorsorganisation som Skatteverket presenterat koncentreras utredningsverksamhet och handläggning till 45 orter i landet. Som VK rapporterat om på nyhetsplats innebär det att skattekontoren i Lycksele och Vilhelmina försvinner och ersätts av mindre serviceställen.

Det uttalade syftet med förslaget är att effektivisera verksamheten, öka specialiseringen, göra det lättare att rekrytera och utveckla personal och att anpassa servicen till de behov och den befolkningsstruktur som finns.

Att ett statligt verk strävar efter att optimera verksamheten och vara flexibelt när verkligheten förändras är givetvis bra och lovvärt. Men i det här fallet finns all anledning att ifrågasätta om den tänkta omorganisationen verkligen är sakligt motiverad.

Skatteverkets förklaring till nedläggningarna på orter som Lycksele och Vilhelmina präglas av en slentrianmässig tro på fördelarna av gammeldags och förlegad centralisering.

Detta i en tid när ny teknik istället öppnar upp nya möjligheter för kvalificerade jobb i glesbygd och investeringsvågen i inlandet ger goda skäl till bevarad servicenivå för medborgare och näringsliv i de mindre kommunerna.

De planerade nedläggningarna kommer att innebära en försämrad service i inlandet. Men värre på sikt är att det sänder negativa och orättvisa signaler om kommunernas framtid som försvårar just möjligheterna att etablera företag och rekrytera arbetskraft.

Tjänster flyttas och en organisation arbetas fram vars budskap är att inlandskommunerna inte längre har förutsättningar nog att bära upp en service av dagens omfattning när effektiviseringar eftersträvas.

Det riskerar att bli en onödig, omodern men självuppfyllande profetia.’